av Elna Nilsson
Torp och torpare är kända sedan mycket lång tid tillbaka. Skriftligt
belägg härför finns redan i ett diplom, d. v. s. gåvobrev, från Njudung år 1336, där det talas om “målakarlar”, varmed torpare avses.
Benämningen
anses syfta på, att torparen byggde och bodde på ett av byamännen tilldelat och uppmätt eller “målat” markområde. Härmed sammanhänger också de i särskilt Värend och östra delarna av Jönköpings län vanliga ortnamnen med slutleden –måla eller –målen, sådana som Knavramålen och Spinkamålen i Västra härad.
Ett annat exempel på, att torp förekommit mycket tidigt, finns i den på 1300–talet efter muntlig tradition ned tecknade Upplandslagen, som nämner “torparkarlar som i skogen bo”.
Orsakerna till att torpbebyggelse uppkommit, har varit skiftande och
i samband med detta har också innebörden av orden torp och torpare
växlat. Torp betyder egentligen nybygge eller utmarksgård och med
torpare menades sålunda ursprungligen nybyggare.
Torpen förlades till
byarnas utmarker eller allmänningar, alltså den av byn gemensamt ägda
marken, dit bondesönerna flyttade, då byns åkerjord ej längre räckte till.
De många ortnamnen på –torp och –arp lever kvar sedan denna utflyttningstid. Förledet är ofta ett mansnamn, som förmodligen hänför sig till
torpets förste brukare.
Exempel på sådana ortnamn är i Vallsjö socken
Sibbarp och Hallstenstorp.
Som nyss nämnts var det huvudsakligen bondesöner, som byggde de
första torpen och fick sig mark tillskiftad från byarnas allmänningar.
Allt eftersom jorden blev uppodlad, skattlades den och torparen räknades
som självägande. Hans ställning blev närmast jämförbar med en småbondes.
För att kunna skilja dessa torpare från senare tiders kallar man
dem ofta odaltorpare.
Odaltorparklassen försvann så småningom och hade i slutet av 1700–
talet så gott som helt uppgått i bondeklassen.
I stället framväxte fr. o. m. 1600–talet torp av annan typ, de s. k. dagsverkstorpen. De uppfördes i motsats till den äldre torpbebyggelsen på enskild mark och torparens ställning blev en helt annan än tidigare. Han blev ej självägande utan måste för att få bebo och bruka torpet fullgöra vissa skyldigheter mot markägaren.
Enligt ett cirkulärutdrag i Inrikes–Tidningar den 12 november
1805 menades med torpare "endast sådana, som äro verkliga jordbrukare och således för den jord de innehava göra till gården vissa bestämda dagsverken".
Oftast inrättades torp helt enkelt, för att huvudgårdens behov av arbetskraft skulle säkerställas.
Det var nu vanligen inte bondesöner, som flyttade in i torpen, utan folk ur de lägre klasserna, tjänstehjon och inhysesfolk, som ville pröva att i någon mån bli sina egna.
De båda huvudgrupperna av torp, odaltorp och dagsverkstorp, var alltså, som synes, av helt olika art och hade egentligen inte stort mer än benämningen gemensam.
Nybyggarverksamheten sågs till en början med välvilja av regeringoch överhet. Torpen förlades ju till den, som man då ansåg, värdelösa skogen, "den onyttige skog", och det var en god sak, om så mycket mark som möjligt bleve uppodlad, så att den sedan kunde skattläggas och tillföra kronan inkomster. Därför understöddes nybyggaren på flera sätt, t. ex. med skattefrihet under de första nyodlingsåren.
Gustaf Vasa gjorde dock vissa inskränkningar för Smålands del, i det han år 1538 av omtanke om de för svinskötseln värdefulla ollonbetena förbjöd nybyggen i kronans där belägna ek– och bokskogar.
Under 1600–talet blev överhetens inställning så småningom en annan.De syd– och mellansvenska skogarna började få värde som bränsleproducenter till det allt mer betydande bergsbruket, vilket i högsta grad intresserade kronan. Stora mängder bränsle behövdes både till gruvor och hyttor. Följaktligen måste skogen skyddas från nybyggarnas intrång och det av dem praktiserade riskfyllda svedjandet.
År 1647 kom den första inskränkningen i den gamla rätten att fritt bygga på allmänningarna. Intet nybygge tilläts där vidare. Redan förefintliga torp måste rivas och den odlade jorden läggas igen, om torpen ej var mycket gamla eller av sådan storlek, att de kunde erlägga lika stor skatt som ett fjärdedels slättbygdshemman.
Lagen gällde i hela landet, alltså även i våra trakter, där bergsbruket dock ännu var ytterst obetydligt och malmförekomsterna i t. ex. Kleva, Ädelfors och Fröderyd till stor del oupptäckta.
1734 års allmänna lag var ännu strängare och tillät inte några som helst undantag. Endast för adeln, som vid denna tid hade ett mycket starkt maktinflytande, bevarades de gamla rättigheterna att anlägga torp.
De hårda bestämmelserna uppmjukades dock tämligen snart och nyodlingsintressena kom att åter taga överhanden.
Ovannämnda påbud drabbade närmast odaltorpen.
Utom omtanken om skogen och bergshanteringen fanns andra motiv, som bidrog till kronans restriktiva inställning till torpanläggningar. Det rådde nämligen brist på folk och man ville med alla medel öka tillgången på arbetskraft för den redan uppodlade jordens skötsel.
Av vikt var även under dessa oroliga tider, att man lade sig vinn om att rekryteringen till armén bleve tillräcklig. Ingen tilläts driva omkring utan "laga försvar", d. v. s. utan att ha av staten godkänd sysselsättning eller egendom. Härigenom sökte man förmå alla, som ej uppfyllde dessa villkor, "de försvarslösa", att taga anställning som tjänstehjon, soldater, el. dyl. Eljest hotade rättsliga ingripanden, vilka kunde leda till tvångsarbete vid krigsmakten, på fästnings– och slottsbyggena eller på spinnhusen, en allt annat än avundsvärd lott.
Restriktionerna berörde alltså sådana torp, som ovan påpekats, huvudsakligen odaltorpen, som anlades på allmänningar och kronojordar och som blev torparens egendom.
De torp däremot, som inrättades på enskild mark och för vilkas nyttjanderätt arrende av ett eller annat slag erlades, rönte aldrig något allvarligt motstånd från överheten. Dels utgjorde de ingen större fara för, att skogsbeståndet skulle minska, dels ingick i arrendet oftast dagsverksskyldighet på huvudgården, som på så sätt fick en del av sitt arbetskraftsbehov tillgodosett.
Denna typ av torp, dagsverkstorpen, utvecklades under 1600–talet, som förut nämnt, men den var känd även tidigare.
Nyttan av sådana torp hade redan Per Brahe d. ä. insett, då han år 1581 förordade dem som arbetssystem.
Tidvis kom dagsverkstorpen att huvudsakligen anläggas på adelns gods, nämligen vid de tillfällen,då adeln tillskansat sig det största inflytandet över rikets styrelse och därigenom kunde hävda sig mot bönderna i konkurrensen om arbetskraften.
Enligt ett beslut år 1686 inskränktes sålunda böndernas rätt att uppsätta torp, "på det att ridderskapet och adeln vid deras därvid tillkommande rättighet, att på deras frälseägor allena sådana uppbygga, måtte beskyddande vara". Samtidigt och senare tillkom tjänstehjonsstadgar, som reglerade det antal tjänstehjon, som fick hållas på varje hemman.
Under några år vid mitten av 1700–talet, då bestämmelserna var särskilt stränga, fick bönderna inte ens behålla alla sina vuxna eller halvvuxna barn hemma, om de överskred ett visst antal. Klyvningen av hemmanen för att bereda utkomstmöjligheter åt övertaliga barn tilläts ej. Med alla medel försökte man alltså tvinga arbetskraften till adelsgodsen.
Dock bör nämnas, att även utan statens ingripande skulle säkert åtskilliga arbetsföra men egendomslösa personer ha sökt sig till godsen, då bönderna ofta inte hade råd att hålla ens den tillåtna arbetskraften.
Under senare hälften av 1700–talet fick myndigheterna så småningom en ny syn på dagsverkstorpen. Man fann det vara fördelaktigt bl. a. i lönehänseende, om lantarbetarklassen finge växa till. En befolkningsökning över huvudtaget vore också önskvärd. Följaktligen slopades många av de restriktioner, som hindrat ofrälse att upprätta torp.
En rad förordningar, t. ex. på 1760– och 1770–talen, gav allmogen rätt att anlägga torp både på egna marker och på oskiftad byamark. Till yttermera visso stimulerades till torpanläggning och nyodling genom beslut om vissa skattelättnader och genom påbud, att var och en, som hade "boningsrum" därmed hade "laga försvar" och alltså ej kunde drivas till tvångsarbete.
Syftet nåddes och antalet torpare kom sedan att nästan oavbrutet växa ända till år 1860, då den högsta siffran, ca 100.000 manliga huvudpersoner noterades (i Jönköpings län ca 5.400 år 1850). Ökningen bör dock också ses mot bakgrunden av, att befolkningen i sin helhet stadigt tillväxte.
Efter 1860 blev torparklassen allt mindre och är nu helt försvunnen. Orsakerna härtill var flera, främst dock den växande industrin och emigration till till Amerika, som lockade med bättre förtjänstmöjligheter än den svenska landsbygden, där missväxt och ändrade jordbruksmetoder gav allt sämre utkomst.
En sammanställning av den ungefärliga ::tidpunkten för upptagandet av torp och backstugor i Vallsjö socken belyser de ovan anförda. Intill omkring år 1880 ökar nyanläggningen allt kraftigare. Efter år 1860 avtager den snabbt och upphör helt under 1800–talets sista decennium.
| År | Backstugor | Torp | Summa |
| 1500–talet | - | 1 | 1 |
| 1651—1700 | - | 4 | 4 |
| 1701—1750 | 2 | 4 | 6 |
| 1751—1800 | 4 | 2 | 6 |
| 1801—1810 | 5 | 1 | 6 |
| 1811—1820 | 1 | 2 | 3 |
| 1821—1830 | 3 | 6 | 9 |
| 1831—1840 | 4 | 7 | 11 |
| 1841—1850 | 7 | 10 | 17 |
| 1851—1860 | 8 | 13 | 21 |
| 1861—1870 | 2 | 1 | 3 |
| 1871—1880 | 4 | - | 4 |
| 1881—1890 | 4 | - | 4 |
| 1891—1900 | 2 | - | 2 |
| Summa | 46 | 51 | 97 |
Dagsverkstorp är en gemensam beteckning for ett rad olika typer av torp. Under 1600–talet var säten– eller herrgårdstorpen talrikast. De innehades enligt kontrakt och kunde sägas upp av jordägaren. Arrendeavgiften bestod dels i bestämda antal dagsverken. dels i naturaprestationer såsom tillverkning av ett visst antal kvastar e. d.
Som exempel på dagsverksskyldigheten kan nämnas, att torpare under Eksjö Hovgård omkring år 1700 hade att fullgöra två dagsverken i veckan.
Genom att torpen innehades på uppsägning, blev herrgårdstorparen ganska beroende av sin herre.
Men han hade också ofta större resurser än andra torpare,emedan herrgårdarna kunde upplåta större arealer. upp till tjugo tunnland, till varje torp.
En annan typ av dagsverkstorp var bondetorpen. Sådana inrättades i mängd fr.o.m. 1700–talets senare hälft, sedan myndigheternas inställning till anläggning av torp även på ofrälse jord blivit välvilligare.
Bondetorparen hade vanligen en friare ställning än herrgårdstorparen. Ofta hade han besittningsrätt till torpet på livstid eller t.o.m. för evärdlig tid.
Arrendet erlades mestadels i ett fastställt penningbelopp, men även dagsverken och naturaprestationer kunde krävas. Bondetorparen hade vanligen mindre tillgångar än herrgårdstorparen, då bonden inte hade möjlighet att upplåta större områden till torpen och ej heller hade samma behov av lejd arbetskraft som herrgårdsägaren.
Å andra sidan kunde en mera framgångsrik bondetorpare få sitt torp omvandlat till hemmansdel och så bli självägande. Detta skedde också ibland, då torpet upplåtits mot pantekontrakt, vilket blev allmänt under 1800–talet och som innebar, att torparen erlade en viss summa, pant, vid tillträdet.
Många gånger innefattade kontraktet sådana villkor, att jordägaren knappast skulle kunna återlösa sin jord efter förpantningstidens utgång.
Torparens rättigheter och skyldigheter har här endast berörts i stora
drag, då de närmare behandlas i en följande uppsats.
Hittills har huvudsakligen talats om torpbebyggelsens historia. Nära anknuten till denna och i stort sett sammanfallande med den är backstugornas historia. De lagar och förordningar, som berört anläggningen av torp, har också innefattat upprättandet av backstugor.
Under de perioder, då kronan visat en restriktiv inställning, har påbuden ofta särskilt hårt drabbat backstugorna, vilka tidvis helt förbjudits. Orsakerna härtill var desamma för både torp– och backstugebebyggelsen, nämligen omtanken om skogen, önskan att driva arbetskraft till den redan odlade jorden samt oro för en allt för kraftig ökning av den obesuttna lantbefolkningen.
Backstugor har funnits minst lika länge som torp och räknas som föregångare till dagsverkstorpen. De uppfördes oftast på allmänningar och utmarker, ibland på enskild mark. Bostaden var den enklast tänkbara, någon gång blott nedgrävd i en kulle eller backe.
Skillnaden mellan backstugor och mindre torp var inte stor och någon bestämd gräns fanns inte. Som torp räknar man dock vanligen den lägenhet, som hade fått sig så mycket mark tillskiftad, att den kunde föda en ko, medan backstugans jordområde inte förmådde detta.
En annan skillnad var, att backstugan sällan hade annan odlad jord än en kålhage och ett potatisland.
Dock tillämpades ibland hälftenbruk, d.v.s. backstugesittaren fick bruka en jordbit mot att upplåtaren fick hälften av avkastningen. Backstugan stod på ofri grund och för nyttjanderätten enades arrende i form av dagsverken, naturaprestationer eller kontanter alldeles som för torp, blott i mindre skala.
Backstugesittarna kom från skilda folkgrupper. Många var äldre småbrukare eller soldater, som inte längre orkade sköta mera krävande jordbruk eller fullgöra dagsverken eller soldatmöten.
Andra var unga människor, drängar och pigor, som ville råda sig själva och leva i större frihet än den, som årstjänstens och husbondeväldets tvång gav. De kunde fritt disponera sin tid på ett helt annat sätt än torparna, ty arrendeprestationerna var obetydliga och backstugornas jordbruk var inte heller tidsödande.
Backstugesittarnas huvudsakliga tillgång och förvärvskälla var den egna arbetskraften, som det gällde att utnyttja genom dagsverken, hantverk och annat. Dock klagas många gånger över, att de under goda år, då jordbiten givit riklig potatisskörd, inte alltid så gärna tog arbete, även om de var friska och arbetsföra.
Om också dessa klagomål hade visst fog för sig, fanns mycket duktigt folk även bland backstugesittarna och åtskilliga backstugor upparbetades till torp, vilket lätt kan konstateras i husförhörslängderna. Flera exempel finns bara i Vallsjö socken, nämligen Sjöberg, Johannesberg, Sågbacken, Blomsiund och Gröndahi.
Både torp och backstugor är nu helt försvunna som institutioner. 1 många fall är byggnaderna rivna eller förstörda och inga spår finns längre kvar av den tidigare bebyggelsen. De byggnader, som ännu finns, har blivit året–om–bostäder eller sommarbostäder eller har fått annan användning. Många står också obebodda.
En jämförelse av förhållandena i Vallsjö åren 1865 och 1965 visar följande fördelning:
| Året-om-bostad | Sommarbostad | Annat ändamål | Obebott | Rivet | Summa | |
| Torp | 16 | 8 | 1 | 5 | 31 | 61 |
| Backstugor | 6 | 1 | - | - | 15 | 22 |
Många av de kvarstående torpen drivs numera som egna jordbruk.
I andra fall har jorden antingen återgått till huvudgården eller bortarrenderats. Åtskilliga gamla torparlyckor har också lagts igen till skog eller betesmark.
En fortsatt jämförelse av Vallsjöförhållandena åren 1865 och 1965 är belysande:
| Eget jordbruk | 9 |
| Jorden till huvudgården | 14 |
| Jorden bortarrenderad | 9 |
| Skog | 9 |
| Betesmark | 10 |
| Annan användning | 10 |
| Summa | 61 |
Ovanstående siffror gäller alltså Vallsjö socken, men med vissa modifikationer torde de nog vara tillämpliga på landet i dess helhet och ge en ganska god bild av utvecklingen fram till närvarande tid.
KÄLLOR
Fastighetsböcker i Njudungs domsaga.
Husförhörslängder för Vallsjö sn i Vadstena Landsarkiv och Sävsjö kyrkoarkiv.
Jordeböcker rörande Eksjöhovgård i Lunds Universitetsbibliotek, de la Gardieska arkivet. Topographica. Eksjöhovgård II och III.
LITTERATUR
Carlsson, Sten, Mellan Bolmen och Holaveden. Jönköping 1951. (Meddelanden från Jönköpings läns hembygdsförbund. XXIV.)
Carlsson, Sten, och Rosén, Jerker, Svensk historia II. Stockholm 1961.
Elgeskog, Valter, Svensk torpbebyggelse fråa lSOO–talet till laga skiftet. Stockholm 1945.
Kumm, Elfred, Jordhunger och dagsverkstorp. Stockholm 1949. (Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Skrifter. N. f. 9.)
Utterström, Gustaf, Jordbrukets arbetare. 1—II. Stockholm 1957.
Ödeen, Nils, Studier i Smålands bebyggelsehistoria. Lund 1927.