av Elna Nilsson
Några av de första skomakarna
Köpmangatan 1 omkring 1880, med Johanssons skomakeri och Hellströms klädeshandel. Gåva av Ebba Elfström 12/2 1986.
Den 1868 inflyttade skomakaren Johan Blomén fick snart konkurrenter. Fram till 1880 noteras i längderna, att åtminstone 6–7 skomakare slagit sig ned i Vallsjö- eller Ljungadelen av samhället. Det låter mycket, men arbete fanns säkert åt alla, eftersom befolkningen snabbt vuxit till omkring 900 personer. Sävsjö var ett nybyggarsamhälle, som sjöd av liv.Uppgifterna om de här nya Sävsjöborna är få och inskränker sig egentligen till vad som kan utläsas ur kyrkböckerna. Där ser man t.ex., att skomakare Nils Anders Häll 1873 flyttade till backstugan Lugnet vid Sandsjövägen. Med hustru och sju barn hade han förut en tid bott i fattighuset i Ljunga. Åtminstone fyra barn till föddes i Lugnet. Nog måtte det ha varit ganska så trångt i den lilla stugan, även om de äldsta barnen hann lämna hemmet, innan de yngsta föddes. Några for till Amerika. Sedan hustrun avlidit 1895, flyttade familjen till Skepperstad.
I drygt 22 år verkade alltså Häll i samhället. Betydligt längre drev skomakaren Lars Johansson sin rörelse i Sävsjö. Den unge värmlänningen kom hit 1877 som nygift med Karolina Stålhammar (en adlig skomakarhustru minsann) och satte upp sin verkstad i den fastighet, som senare fick adressen Köpmangatan 1. Ett centralt och bra läge alltså. Men hyran blev kanske för hög. I varje fall flyttade Johansson verkstaden tvärs över gatan till en mindre lokal i en liten byggnad, som låg ungefär bakom nuvarande Guldsmedsbolaget vid Torget. Skomakeriet gav väl nödtorftigt uppehälle, men Karolina bidrog så småningom genom att svara för tvätten på Lannaskedebrunn om somrarna, senare med hjälp av de båda döttrarna. Hon lär ha sett ut som en behändig liten porslinsdocka och varit blid och vänlig och alls inte högfärdig över sina anor. Skomakare Johansson bodde kvar i närheten av Torget till 1922. Kanske avvecklade han då sin rörelse, som han drivit i 45 år.
Några år efter Lars Johansson, 1881, flyttade skomakaren Karl August Ljunggren in i en lägenhet i Sävsjöberg, nuvarande Vrigstadvägen 2, på Ljungasidan. Snart byggde han ett eget hus vid Sandsjövägen, Nr 9, och flyttade 1885 dit med hustru och barn. Vid ”den stora branden” 1897, då nästan all bebyggelse vid Sandsjövägen blev lågornas rov, drabbades även Ljunggren. Han byggde omgående ett nytt hus på tomten och bodde sedan kvar med hustru och barn – de blev åtta stycken – till sin död 1919.
Skomakeriet övertogs då av sonen Anton, som lärt yrket av fadern och alltid bott hemma så när som på ett par år i USA. Anton gifte sig aldrig utan bodde efter moderns död 1929 ensam i den lilla lägenheten i husets norra halva av bottenvåningen. Rummet åt gatan var verkstad. Här blev så småningom något av en samlingsplats för traktens pojkar och yngre karlar, som där ostört kunde dryfta livsfrågorna. Ljunggren – ”en skicklig och mycket noggrann yrkesman” enligt minnesrunan – var verksam nästan upp emot 80–årsåldern. År 1969 avled han 88 år gammal och hade då bott på ålderdomshemmet vid Djurgårdsgatan de sista åren.
Säfsjö Skofabriks AB – från enmansföretag till samhällets största industri
Maskinsalen i Säfsjö Skofabriks AB på Vrigstadvägen 11, år 1928.
År 1878 öppnade den 22–årige Johan Alfred Jonsson skomakeri vid Sandsjövägen. Han kom från Fröderyd men var född i Bäckaby. Efter något år flyttade han till Lyckåsen, nuvarande Rundelsgatan 5, och några år senare till en lägenhet på Vallsjösidan. Om han samtidigt flyttade verkstaden, är obekant. Kanske hyrde han redan på ett tidigt stadium lokal på gården till den fastighet, som han blev ägare till någon gång i början av 1890–talet. Nyförvärvet var nuvarande Kopparslagaregatan 6, d v s Synsam–huset, dit han flyttade med hustrun och de sex barnen.
Skomakare J.A. Jonsson, främst i mitten, med anställda framför ”J.A. Jonssons Skomakeri & Läderhandel”, en föregångare till Säfsjö Skofabrik. Foto 1905 utanför Kopparslagaregatan 6, nuvarande Synsam.
Nåtlingssalen vid Säfsjö Skofabriks AB Vrigstadvägen 11, år 1928. Fr. v. vid väggen: Disa Schultz, Axia Nilsson, Doris Strömkvist, Vivan Petersson, Ebba Slättengren/Lundberg, Maja Sällström/Andersson. Mittemot: Elsa Thulin, Asta Kraft, Elsa Lindwall/Karlsson. Vid stolpen: Iris Mill, Anna Svidén, Greta Lindvall/Klein. T. h.: Elsa Karlsson, övernåtlerskan Lisa Petersson (Gusten). Noterat av Martin Gustavsson 1980.
Skomakare Jonsson var en energisk och framåtsträvande man – snart titulerades han fabrikör och hade bortåt 30 anställda. Omkring sekelskiftet hade han helt slutat med skolagningar som halvsulning o.d. utan tillverkade i stället nytt. Mycket gjordes fortfarande för hand, men Jonsson följde med sin tid och skaffade den ena nya maskinen efter den andra. Nytillverkningen blev snart så stor, att Jonsson kunde sälja skor både i den egna affären, som öppnats i en lokal mot gatan i bostadshusets bottenvåning, och till affärer på andra orter.
Arbetarna framför Säfsjö Skofabriks AB omkring 1920. Första raden sittande fr. v.: Karin Mill/Andersson, Adonia Wadell, Lisa Petersson (Gusten), Axel och Simon Bergelin, verkmästare Johansson, Edvin Arlers. Andra raden fr. v.: Anton Andersson, Elisabeth Jönsson, Brita Rydstedt, Svea Mill, Greta Lindvall (Klein), Maja Sällström/Andersson, Rut Lindberg/Karlsson, Iris Mill, Anders Liwenborg, Fransson, Erik Pettersson, Artur Rydberg, Hjalmar Forsström, Hugo Rydén, Knut Karlsson, Johan Klein. Tredje raden fr. v.: okänd , Eklöf, okänd, Erik Svensson Säll, Rolf Morén, Sven Lantz, Åke Andersson/Gardefors, Sven Karlsson, Axel Andersson (Klämmen), Gustav Hagbring, Gunnar Eklöf. Överst vid stolpen: Thulin, Erik Rydén, Tilly, vaktmästaren, Sten Jonsson, David Bergelin, Simon Gustavsson, Karl Jonsson (Jonte). Bilden är en gåva från Vega Pettersson 1976. Uppgiftslämnare: Sven Karlsson.
Redan i början av seklet måste det ha varit tämligen trångt i verkstaden/fabriken i gårdshuset. Någon möjlighet att utöka lokalerna fanns inte, utan Jonsson började fundera på flyttning. Slutligen fann han, att den gamla fröklängningsanstalten vid Vrigstadvägen nog skulle kunna duga till fabrik efter diverse omändringar. Han köpte fastigheten och byggde sedan på och till så mycket, att det var nästan till en ny byggnad, som Jonsson 1914 flyttade maskiner och arbetare. ”Säfsjö Skofabriks AB” skyltades det efter några år med stora bokstäver ut mot Vrigstadvägen.
Personalen vid Säfsjö Skofabriks AB 1915. Översta raden fr. v.: J. A. Liwenborg, okänd, Erik Karlsson, Gunnar Nilsson, Robert Svensson, Teodor Ljunggren, Anton Karlsson, Artur Rydberg, John Holmkvist, Bernt Dahlström, Hjalmar Forsström. Flickorna fr. v.: Valborg Tilly, Elsa Rydberg, Signe Karlsson/Lundgren, Karin Karlsson, Rut Olsson, Adonia Vadell. Stående fr. v.: Axel, Simon och David Bergelin, söner till fabrikör J.A. Jonsson. Otto Tilly, Karl Johansson, Hjalmar Nilsson, Anders Liwenborg, Valter Axelsson, John Isaksson, Fabrikör J.A. Jonsson, Johansson, okänd, Anders Engström, Emil Norberg och A. W. Nilsson. Noterat av Martin Gustavsson. Bilden är tagen 1915.
Skomakaren–skohandlaren–skofabrikören Jonsson tycks ha varit en ganska färgstark person. Energisk, häftig, ganska radikal i sina åsikter, en av de första ”röda” i samhället enligt sonsonen Sture Bergelin. Det var ganska säkert han, som var initiativtagare till den rösträttsförening, som verkade i några år kring sekelskiftet – rösträtten berodde ännu på inkomster och tillgångar. Jonsson lär också någon tid ha varit socialdemokratisk landstingsman. Förhållandet till arbetarna var för det mesta gott, sägs det. Arbetstiden var den gängse – man började kl. 7 och slutade kl. 18, på lördagarna kl. 14. Så småningom avkortades arbetsdagen med en timme varje dag. En halv timmes frukost och en halv timmes middag fick man. Middagsrasten utökades senare till en timme. De flesta bodde i närheten och åt hemma – det var en imponerande skara cyklister, som strömmade ut genom porten, när det var matdags.
Simon Gustavsson, Säfsjö Skofabriks AB
När Jonsson tillsammans med sönerna Axel, Simon och David Bergelin 1914 lämnade fabriken vid Kopparslagaregatan och flyttade verksamheten till de enligt en tidningsartikel ”ganska storslagna lokalerna” vid Vrigstadvägen, hade man omkring 40 anställda. När Jonsson 1928 drog sig tillbaka, hade antalet stigit till ett 100–tal – Skofabriken var utan jämförelse samhällets största industri. Höjdpunkten nåddes på 1930–talet med ca 120 anställda och en dagstillverkning på 300 skor (” 300 skor” enl. en annons), som såldes över hela landet. När Jonsson 1914 byggt upp fabriken, hade grosshandlaren J.P. Carlsson vid Lundbergsplan ingått som ”förläggare”, d v s tillskjutit nödigt kapital, och blivit delägare. Nu, 1928, förvärvade Carlsson aktiemajoriteten och blev ensam ledare. Då han avled 1935, övertog sönerna Gustaf och Arvid det hela. Den sistnämnde sålde snart sin del till Enoc Holmqvist och Gunnar Danielsson. Av de tre ägarna var Danielsson den branschkunnige. Han hade nämligen som ung varit anställd hos Jonsson och senare hos A.W. Nilsson. Fabriken gick bra, arbetarna trivdes, många blev verkliga trotjänare som t.ex. Hubert Lindahl, som stannade i 47 år, Sven Karlsson i 44, Simon Gustavsson i 42, Sigrid Lindström i drygt 40 år.
Personalen vid Säfsjö Skofabriks AB Vrigstadvägen 11 omkring år 1927. Sittande fr v: Doris Johansson/Strömkvist, Linnea Bylof/Zättergren, Elsa Thulin, Disa Karlsson/Schultz, Ebba Slättengren/Lundberg, Asta Krafft, Vivan Ryd, Anna Viding/Svidén, Greta Lindvall/Klein, Karin Mill/Andersson, Iris Mill. Andra raden fr. v.: Verkmästare Joander Johansson, Lisa Lindvall/Nilsson, Maja Sällström/Andersson, Axi Nilsson, Syster Sjölin/Rundqvist, Elsa Karlsson/Nilsson, Lisa Pettersson, Göran Johansson, Gördis Dalborg/Dareberg, Eric Petersson. Tredje raden fr.v.: Karl Jonsson, Edvin Axelsson (i keps), Anders Liwenborg, Otto Tilly (i hatt), Sten Jonsson, John Klein, Alf Mill (i rutig skjorta), Nils Jönsson (i skärmmössa), David Karlsson (i keps), Knut Karlsson (med slips). Överst fr. v.: Anton Sandin, Karl Svensson, Karl Johansson (i hatt), Erik Svensson Säll, Hjalmar Forsström, Erik Andersson, Helmer Petersson (med slips), Simon Gustavsson, Sven Gustavsson, Axel Andersson, Hugo Rydén (i keps), Erik Jönsson, Birger Schultz och Gustav Hagbring.
Gunnar Danielsson avled 1949 och ersattes av skohandlaren Erik Sundkvist från Tierp,
som efter någon tid köpte aktierna i fabriken och blev ensam ägare. Men de gyllene tiderna
var förbi. Under krigsåren på 1940–talet hade materialbristen blivit kännbar och sedan kom
konkurrensen utifrån. Ute i landet lades den ena skofabriken efter den andra ned. Sundkvist
kämpade tappert men blev tvungen att efter hand minska personalstyrkan – 1959 hade den
gått ned till 40 personer. Problemen löstes av sig själva. Den blåsiga och kalla måndagskvällen
den 14 januari 1963 brann hela anläggningen ner till grunden. Den återuppfördes inte.
Några gamla kamrater framför den plats som förr var ingången till skofabriken. Fr .v.: Erik Svensson, anställd 40 år, Hubert Lindahl, anställd 47 år, Simon Gustavsson anställd 42 år, Nils Jönsson anställd 16 år, Sven Karlsson anställd 44 år, Folke Rydstedt anställd 22 år, Elsa Karlsson anställd 15 år och Martin Gustavsson anställd 9 år. Bilden är tagen den 25 mars 1980.
Sävsjö Skomanufaktur
Året är 1930 och fr.v. Folke Rydstedt, Gustav Eklöv, Karl Svensson, Thore Svensson, J. A. Nord och Ville Larsson har ställt upp framför Sävsjö Skomanufakturs lokal på Odengatan 29. Byggnaden uppfördes omkring sekelskiftet som sädesmagasin, men har sedan dess inrymt många andra verksamheter. År 2007 finns här en handel med gamla böcker.
Under skoindustrins glansperiod fanns hela tre skofabriker i Sävsjö, nämligen den äldsta och största, Säfsjö Skofabrik, A.W. Nilssons och så den yngsta och minsta, Sävsjö Skomanufaktur. Sävsjö Skomanufaktur startades någon gång 1926–27 av Thore Svensson. Han hade kommit till Sävsjö 1924 och först i ett par år varit anställd på Säfsjö Skofabrik. För sin fabrik köpte han det hus vid Odengatan 29, som i slutet av 1800–talet uppförts som sädesmagasin. Granne på andra sidan Jakobsgatan blev A.W. Nilssons Skofabrik i nr 27. Tillverkningen inriktades på damskor. Att döma av ett foto från 1930 var de anställda i början fem plus Svensson själv. Fabriken gick bra och arbetsstyrkan utökades, så att den som mest uppgick till ett tjugotal anställda. Lokalerna i det gamla sädesmagasinet blev för små, varför Svensson 1946 byggde en ny och mera tidsenlig fabrik vid Torslundsgatan 3 och flyttade verksamheten dit.
Folke Rydstedt och Gullan Andersson/Axelsson vid Sävsjö Skomanufaktur.
Men liksom de andra båda skofabrikerna och som branschen överhuvudtaget drabbades Skomanufaktur av svårigheterna under och efter krigsåren, alltså av materialbristen och den allt större skoimporten. Därtill avled Thore Svensson redan 1949. Hustrun Gudrun fortsatte driften, men bekymren blev allt värre och den 15 mars 1956 noteras i lokaltidningen, att ”13 anställda skoarbetare, därav åtta familjeförsörjare, vid Sävsjö Skomanufaktur är uppsagda till den 27 mars, då driften vid skofabriken kommer att nedläggas”. Sävsjö Skomanufaktur blev den första av samhällets skofabriker, som lades ned.
Eks Sandalfabrik och Skoaffär
ÅAugust Eks skoaffär med urmakare Emil Trolle på trappan till Trolles affär. Bilden är tagen cirka 1915 och är en gåva från Ivan Trolle 3/11 1976.
År 1908 öppnades en ny affär i den fastighet, som senare fick adressen Köpmangatan 4 men allmänt kallades Trolles efter ägaren. På skylten över ingången till affären – den låg i östra delen av husets bottenvåning – stod: Aug. Ek, Landsbro. Garfveri – Sko– & Läderhandel.
Handeln i Sävsjö drevs de första åren som filial till den garverirörelse i Landsbro, som Ek startat 1902. Dottern Ingrid berättar i en tidningsintervju 1989, att fadern hade en gedigen garvarutbildning med en femårig lärlingstid följd av sedvanlig gesällanställning, innan han blev egen företagare. År 1914 lades verksamheten i Landsbro ned och Ek med hustrun Alva och barnen Gunnar och Ingrid flyttade till Sävsjö och hyrde den just då lediga lägenheten bredvid affären. De nyblivna Sävsjöborna tycks ha varit energiskt folk. Fru Ek öppnade en liten matservering i bostaden och Ek startade 1915 ”Sandalfabriken Småland”. Den sistnämnda var inrymd i det lilla gårdshuset tvärs över gatan mellan Köpmangatan 3 och l.
Sandalfabriken gick bra och man kunde tidvis komma upp i en tillverkning på hundra par om dagen. De flesta såldes i Sävsjö med omnejd, men också ända uppe i Norrland hade Ek en del kunder. Efter krigsslutet blev det dock sämre tider och rörelsen lönade sig inte längre. Sandalfabriken lades därför ned år 1921. Samma år köpte Ek den fastighet strax bakom Trolles, som så småningom fick adressen Kopparslagaregatan 3. Här placerades affären i bottenvåningen och bostaden i övre våningen. Fru Ek fortsatte med matserveringen och drev också ett enkelt kafé.
August Ek blev snart en känd person i samhället och var både politiskt och kommunalt engagerad, var medlem i Hantverksföreningens styrelse och var aktiv NTO–medlem. Han var också mycket musik– och idrottsintresserad. Det sistnämnda resulterade i att han tillsammans med den nyinflyttade polisen Robert Wielander tog initiativet till det 1924 bildade IFK.
Eks Skoaffär blev ett familjeföretag, som drevs utan utomstående anställda i varje fall, sedan de båda barnen vuxit upp. August Ek avled 1950 sjuttionio år gammal och hustrun Alva femton år senare. Rörelsen fortsattes av barnen och efter Gunnars död 1966 av Ingrid ensam.
I nära femtio år låg Eks Skoaffär vid Kopparslagaregatan i tämligen oförändrade fast på senare år något slitna lokaler. Ingrid Ek hade kanske velat stanna kvar, men år 1970 blev det flyttning till Torget 3, som sedan några år ägdes av familjen Ek. Orsaken till flyttningen var, att staden efter hand köpt upp tomterna vid Kopparslagaregatan, alltså även Eks, och nu ville man riva och bygga nytt. Snart reste sig ett nytt trevåningshus över Eks gamla tomt och Trolles gård.
Trots en med åren tilltagande och besvärande dövhet skötte den glada och pratsamma Ingrid Ek sin affär anda upp i 80–årsåldern. De sista åren hade hon dock hjälp av Inga–Lill Sandström, som blev en trogen medarbetare även till efterträdaren. År 1990 överlät Ingrid Ek skoaffären på brorsonen Kenneth Eks hustru Marianne, som fortfarande driver den. Fröken Ek avled 1995 åttiofyra år gammal.
Eks Skoaffär är ganska säkert samhällets äldsta affär. Förhoppningsvis får den uppleva sin 100–årsdag 2008.
Skomakarna Blomén
Saxat ur Smålands Allehanda 4/1 1958.
Hösten 1864 hade den nya järnvägen från Malmö, Södra stambanan, blivit färdigbyggd upp till Nässjö och invigdes högtidligen. Flera stationer och hållplatser hade placerats utefter banan. Bland dem fanns stationen Sävsjö, som byggts i utkanten av Vallsjö socken just där landsvägen från Vetlanda mot Vrigstad korsade Torkån och grenade ut sig mot Sandsjö och Eksjö. Någon bebyggelse utom järnvägens byggnader och ett par torp och backstugor fanns inte.
Men det dröjde inte länge, förrän nybyggare strömmade till. Det ena huset efter det andra växte upp utefter den gamla landsvägen och fylldes av köpmän och hantverkare av alla de slag. Den förste skomakaren skrivs i det nya samhället 1868. Det var Johan Blomén, som då kom från Nävelsjö med hustru och två små barn och flyttade in i den hyresfastighet, som byggts strax intill det nyuppförda Stora Hotellet vid Torget (ung. där Stadshotellet nu ligger). Den här södra samhällsdelen, som växte upp mellan V. Järnvägsgatan och Mejensjövägen, kom att kallas Jerusalem och blev hemvist för Johan Blomén och hans ättlingar i närmare hundra år.
Liksom de flesta invånarna i Jerusalem hade Johan Blomén det fattigt och besvärligt. Det blev inte lättare för sonen Adam, som så småningom övertog rörelsen. Precis som fadern flyttade han då och då men höll sig hela tiden inom Jerusalem. Några år i början av 1900–talet hyrde han tillsammans med hustrun Lina och två vuxna söner en lägenhet i det s.k. Nissahuset. Lägenheten, det var ett rum med del i kök. I rummet hade Adam också sin skomakarverkstad och köket delades med två andra familjer. Det kan inte ha varit lätt – det ville till att man kunde hålla sams.
Fattigt var det, som sagt. Adams yngre son berättade t.ex. en gång för en av grannpojkarna i huset, att ”egna skor fick vi aldrig, utan vi fick slita lite till på kundernas skor, innan de lagades. Vi måste bara hålla reda på vem som ägde skorna, så att vi inte sprang på dem.”
Adam Blomén dog 1916 och äldste sonen Karl fortsatte rörelsen. Kalle Blomén blev snart känd i hela samhället som ett stort original–historierna om honom är så många, att om bara hälften är sanna, är det bra. Bl.a. berättas, att så värst mycket läder till halvsulningarna köpte han inte. Vid behov gick han bara över till grannen, Carlssons såg, och skar av ett lämpligt stycke från drivremmen. Ved lär Kalle Blomén aldrig ha köpt, utan han räknade sågen som sin ”vedbod” och hämtade där vad han behövde av spillet, som blev kvar efter stickhyvlingen, d v s svallar och annat. En julafton, berättas det, hade Kalle besök. Veden tog slut och gästen beordrades hämta ny på sågen. ”Va’ sa ja’ ta?” undrade gästen. ”Dä ju julafton, så vi tar hövlat”, tyckte Kalle.
Vid drygt 70 års ålder togs Kalle in på ålderdomshemmet vid Djurgårdsgatan. Det var vinter och kallt, så att Kalle trots ”veden” från sågen inte kunde hålla värmen i den dåliga bostaden tillika verkstaden i Jerusalem. Denna behöll han dock och drog sig ibland tillbaka till friheten där. ”Jag är katten bland hermelinerna”, säger han 1958 i en tidningsintervju om tillvaron på ålderdomshemmet och menar då, att han är den enda av ”patienterna”, som ”verkligen är fattig”. Han anpassade sig med tiden, men som han sade till någon: ”Dä går la bra å bo på fattihuset, män nån framtid ä dä ju inte”. Kalle Blomén, det sista Sävsjöoriginalet, dog 1963, 78 år gammal.
Elfströms Skomakeri och Skoaffär
Skomakaren Herman Elfström blev vid sin läst ända fram till 1980–talet.
År 1923 flyttade skomakaren Carl Elfström från Fröderyd till en nyuppförd villa vid Eksjöhovgårdsvägen, nuvarande nr 23, och överförde dit sitt skomakeri. Detta bedrevs i en likaledes nyuppförd rymlig verkstadsbyggnad på gården bakom villan. Som hjälp i skomakeriet hade den ca 45–årige Elfström de tre unga sönerna Gerhard, Wiktor och Herman.
Vid sidan av skomakeriet hade Elfström också skoaffär. Denna flyttades efter ett par år ner till samhället till en hyrd lokal i fastigheten Köpmangatan 1 – samma lokal som skomakaren Lars Johansson hyrt någon gång från 1877 och framåt. Båda rörelserna gick bra och flera arbetare anställdes. I en intervju 1970 berättar Herman Elfström, att när det var som bäst, hade man full sysselsättning för sex personer i skomakeriet. Affären förestods i tur och ordning av de tre bröderna Elfström. Brödratrion splittrades, då Gerhard år 1940 flyttade till Lund och där inköpte den skoaffär som snart blev stadens största. År 1947 blev det ytterligare förändringar, då den nu omkring 70–årige Carl Elfström överlät affären till Wiktor och skomakeriet till Herman. Fast i det senare var gamle Elfström verksam nästan ända till sin död vid drygt 90 års ålder.
Wiktor Elfström drev affären vid Köpmangatan till sin bortgång 1968. Han blev framgångsrik och en ”välkänd och aktad Sävsjöbo”, som det står i minnesrunan, och gjorde bl.a. stora insatser för köpmannaföreningen och som kunnig och intresserad spelman för folkdanslaget. Hustrun Ebba övertog affären men överlät den 1972 till ny ägare. I januari 1994 upphörde Elfströms skoaffär efter nära sjuttio års verksamhet.
Carl och Herman Elfström sysslade givetvis med det vanliga skomakeriarbetet som halvsulning och klackning etc. Men framför allt blev de kända för sin tillverkning av ytterst välgjorda skor och stövlar samt så småningom även ortopediska skor. De sistnämnda gjordes på beställning från landstinget. Herman berättar i den ovan nämnda intervjun 1970, att han är den ende skomakaren i Jönköpings län, som kan tillverka sådana.
Hanna och Carl Elfström 1959.
Herman berättar också, att den tid, då sex personer hade full sysselsättning i verkstaden, nog är förbi för alltid. Nu är han för det mesta ensam och har ändå knappast fullt upp att göra. Skomakaryrket håller på att dö ut, säger han. Orsaken är bl.a. den ohejdade importen av utländska skor, som är tillverkade av så dåligt material, att det inte lönar sig att laga dem. ”Det blir väl så småningom så, att vi får upphöja de skomakerier, som finns kvar, till museer, säger Herman avslutningsvis i intervjun. Han fick rätt, åtminstone beträffande sitt eget skomakeri, som synes.
Herman Elfström drev sitt skomakeri, om än i mindre skala, en bit in på 1980– talet. Han avled 1988 nära 80 år gammal. Någon efterträdare fick han inte, utan verkstaden stod orörd ända till 2003, då fastigheten fått ny ägare, som ville använda lokalerna för andra ändamål. Sävsjö Hembygdsförening köpte den intakta verkstadsinredningen för 10000 kronor och magasinerade den i Komstad. Där stod den till sommaren 2007, då det hela flyttades till f.d. Slöjdarstället vid Eksjöhovgård, där allt ställdes upp precis som det hade stått i det gamla skomakeriet. Herman Elfströms skomakeri har återuppstått som skomakerimuseum. Alldeles som Herman förutspådde.
A.W. Nilssons Skofabrik
Fabrikör A.W. Nilsson tillsammans med hustrun Klara. Bilden är tagen vid hans 75–årsdag.
Omkring 1890 flyttade den unge skomakaren Axel Wilhelm Nilsson – han var född 1868 i Nye – till Sävsjö och bosatte sig någonstans i Vallsjödelen. Han fick anställning hos den redan väletablerade skomakaren J.A. Jonsson vid Kopparslagaregatan. A.W. – annat än initialerna blev det aldrig – gifte sig samtidigt, alltså omkring 1890, och åtminstone sju barn föddes i familjen mellan 1892 och 1905. Några år i början av 1900–talet bodde Nilssons i Ljungadelen på Vrigstadvägen 2 men flyttade sedan tillbaka till Vallsjösidan, nu kanske till den egna villan vid Nygatan 2, som sedan blev familjens hem i alla år.
Så småningom blev A.W. egen företagare. Han började i liten skala, men han hade ”energi, duglighet och framsynt blick”, som det 1943 står i 75–årsrunan, och satte 1918 upp ”A.W. Nilssons Skofabrik” vid Odengatan 27. Fabriken växte raskt, så att den under toppåren i slutet av 1930–talet blev en av samhällets största industrier och sysselsatte ca 35 personer. År 1926 ombildades fabriken till aktiebolag med sönerna Hjalmar och Bertil som delägare. ”Aktiebolaget A.W. Nilsson & Co” blev firmanamnet, vilket kan ses t.ex. i en annons i Smålands Dagblads stadsnummer 7 december 1946. Som förut var dock A.W. själv ledare för det hela.
A. W. Nilssons Skofabrik på Odengatan 27. Bilden är tagen november 1980.
Den ganska kortvuxne A.W., oftast iförd vegamössa och med den på äldre dagar vita mustaschen, hann med en hel del utom företagsledandet. Särskilt intresserad var han av det kyrkliga arbetet och var sålunda bl.a. ledamot i Vallsjö kyrkoråd i trettiosex år från 1911 och kyrkvärd i tjugofem år från 1921. Han var även livligt kommunalt engagerad och var t.ex. ledamot i både fullmäktige och municipalnämnd. Många andra förtroendeuppdrag hade han också. Nog hade A.W. Nilsson energi och ”framsynt blick”.
Bertil ”Pallo” Nilsson
A.W. avled hastigt i december 1947 och sönerna övertog ledningen. Men nu var det svåra tider för skoindustrin. I drygt tio år kämpade Hjalmar och Bertil - den senare allmänt känd som Pallo - men våren 1958 gav de upp och fabriken upphörde. Huvudorsaken till detta var enligt en tidningsnotis i maj 1958 ”det tryckta läget inom skobranschen bl.a. på grund av den ohämmade skoimporten”. A.W. Nilssons var bara en av de många skofabriker runt om i landet, som lades ned vid den här tiden.
Aktiebolaget Sture-Sko
Fr v. Lars Rehnberg, Erik Svensson Säll och Harald Ek. Fabrikör Lars Rehnberg drev fabriken under åren 1964 – 1966. Därefter lades den ned. Bilden är tagen 1964.
När A.W. Nilssons Skofabrik lades ned våren 1958, blev de sexton anställda arbetslösa. Av dessa hade nio varit i bolagets tjänst i omkring trettio år ”och således kommit upp i sådan ålder att vissa svårigheter för deras omplacering på arbetsmarknaden kan förefinnas”, meddelas i en tidningsartikel om nedläggelsen. Man funderar också över om något annat företag ska kunna använda lokalerna.
Några av de friställda arbetarna tog saken i egna händer, vilket ses av en ”Stiftelsekungörelse”, som är införd i Smålands Dagblad den 25 oktober 1958. Av kungörelsen framgår, att ”Aktiebolaget Sture-Sko” bildats av Harald Ek, Gunnar Eklöv, Åke Johansson, Edvin Olofsson, Harry Strömqvist och Gösta Swidén, alla f.d. skoarbetare.
Erik Svensson Säll, 1965
Verksamheten förlades till A.W. Nilssons fabrik, där ju både utrymme och utrustning fanns. Om de sex bolagsmännen köpte eller hyrde av bröderna Nilsson, framgår inte av tillgängliga handlingar. Någon större framgång blev Sture-Sko väl aldrig, men trots de svåra tiderna höll de sex bolagsmännen ut till den 1 januari 1964. Då övertogs rörelsen av Lars Rehnberg, som lyckades driva den i ytterligare två år. Men sedan lades samhällets sista skofabrik ned. En epok var till ända.