JOHN RINGIUS – BRITTA HOLMSTRÖM FAR – DOTTER LOKALKÄNDIS – VÄRLDSKÄNDIS
John Ringius När Sävsjö Hembygdsförening bildades 2 maj 1922, invaldes som kassör i den första styrelsen en välkänd Sävsjöbo, nämligen grosshandlaren John Ringius. Det var ett gott val – Ringius satt med i nämnder och styrelser av alla de slag och hade ett stort inflytande i samhället. Vilket naturligtvis gynnade den nya föreningen.
Men vi börjar från början. Vem var han, den ganska kortvuxne mannen, som med den ofta högljudda, lite gälla rösten i olika sammanhang framförde sina bestämda synpunkter? Jo, John Ringius var född i Piteå i februari 1870 – fadern var telegrafkommissarie , växte upp där och hade sedan tjänst som bokhållare lite här och där i orter längs Norrlandskusten, som han berättar i en intervju inför 100-årsdagen. Där minns han också med en viss förtjusning långa turer i ”segelkanot” i den norrländska skärgården och hur han åt minstone en gång kapsejsade så långt ut, där han måste simma i 20 minuter, innan han kunde ta sig i land. Någon tanke på att flytta till Småland hade den Ringius inte alls,
Däremot hade han långt gångna planer på att fara till Sydafrika för att stödja boerna i deras kamp mot engelsmännen, som pågick sedan någon tid. Afrikabiljetten var t o m klar. Men ödet ville annorlunda. John Ringius hade en bror, Hans-Erik, som drev en sågverks- och trävaruaffär i Stockaryd. Han blev sjuk och behövde en medhjälpare. Bror John ställde upp, avbeställde sin Afrikabiljett och for 1897 till Stockaryd, där han snart blev delägare i firman
.
Östra Järnvägsgatan 20. Ringius fastighet med Smålands Dagblads redaktionslokaler i bottenvåningens norra del. Fastigheten revs 1971 och Sparbanken byggde följande år ett större hörnhus mot Storgatan med lokaler för post och bank.
Bilden är från: 1971
År 1902 flyttade Ringius till Sävsjö, där han efter några år köpte den stora fastigheten Ö. Järnvägsgatan. 20 ( ung. där Posten nu ligger). I en lägenhet där bodde sedan familjen Ringius – han gifte sig 1910 med Alma Thunander från Vrigstad – ända till 1946, då det blev flyttning till den nybyggda Ö. Esplanaden 33.
År 1916 avled brodern och John Ringius, som då blev ensam ägare till sågverks- och trävarurörelsen, flyttade det hela till Kullen, ett område vid ån strax norr och väster om nuv. Ljungsbergsvägen. Detta ingick förmodligen i köpet, när han 1911 övertog Otto Bolanders väl inarbetade kräfthandel. Nere vid åkanten låg nämligen ”Bolanders håla”, där de uppköpta förvarades i sumpar i väntan på transport eller kokning. Sedan Ringius blivit ägare, blev det snart bara ”Kräftsumparna”.
En gammal Sävsjöbo berättade förresten en gång, att han och några andra pojkar brukade ”befria” en och annan hona till ett fritt liv i ån – det skulle också finnas kräftor också där, tyckte de. Att experimentet nog lyckades, kan den intyga, som en mörk augustikväll i början av 30-talet var med och tog kräftor i ficklampornas sken strax ovanför åbron. Väl ganska snart efter övertagandet av kräfthandeln uppförde Ringius på Kullen ”konservfabriken Kronan” - en bruntonad ganska vacker byggnad lever kvar i minnet. I ”Kräfthuset”, som man oftast sade, framställdes olika kräftkonserver som konserverade kräftstjärtar och kräftsmör. Det sistnämnda var det finaste och dyraste av allt och köptes till största delen upp av de stora restaurangerna i Stockholm. De Sävsjöbor, som fick smaka denna delikatess, var säkert lätt räknade. Så betydelsefull och viktig var kräfthandeln på sin tid, att Ringius när Sävsjö skulle bli stad tyckte, att en kräfta i stadsvapnet skulle passat bra. Jo, kanske det. Årminstone nu – kräftan går ju bakåt.....
Ibland nämns John Ringius som fågelholkens uppfinnare, fast det är en sanning med modifikation. Holkar hade smällts ihop av några brädbitar även före hans tid, men han uppfann en ”naturholk”, som var så lik fåglarnas bohål som möjligt – i en lagom bit naturstam borrades ett konformat hål, som var bredast nertill och som avsmalnade upp mot utgångsöppningen. För att kunna åstadkomma detta uppfann Ringius en ny sorts fjäderborr. Ringiusholkarna blev mycket populära -minst 100000 spreds ut över landet.
Även om Ringius drev flera olika företag – han tituleras alltid grosshandlare – engagerad han sig tidigt både i det kommunala arbetet och i föreningslivet. Efter att några år varit ledamot i både municipalnämnd och municipalstämma blev han år 1909 ordförande i båda. Som kommunalpolitiker uträttade Ringius genom sina ”kloka och framsynta initiativ” ”mycket av bestående värde för samhället”, berättar lärare Per Schultz i sin Sävsjöhistoria, Schultz framhåller också, att det till stor det var Ringius förtjänst, att de stora skogsområdena öster och söder om samhällsgränsen förvärvades från Eksjöhovgård. Om det då, när det begav sig, var den allmänna meningen, må vara osagt – andra tongångar har hörts, men intriger och rävspel bakom de kommunala kulisserna har alltid funnits. I varje fall avsade sig Ringius efter ett par år ordförandeskapet i både nämn och stämma. Av hälsoskäl – som just ingen trodde på.
Även om Ringius avsagt sig båda ovannämnda ordförandeposter, deltog han också i fortsättningen med stort engagemang i det kommunalpolitiska arbetet. Så t.ex. invaldes han i byggnadsnämnden redan 1907 och satt som ordförande där 1915-1933. Han kom att ingå i samhällets första municipalfullmäktige 1917 och blev kvar till 1930. I 60-65-årsåldern lämnade han sina kommunala uppdrag. Andra uppdrag behöll han längre, t. ex. Posterna som ordförande resp. v. ordförande i styrelserna för Skånska Banken resp. Sävsjö Sparbank.
Med ålderns rätt lämnade John Ringius sina offentliga uppdrag, men intresset för samhället behöll han hela livet liksom förmågan att se framåt. Ett exempel bara – 93 år gammal sände han 1963 en väl underbyggd och väl formulerad skrivelse till stadsfullmäktige, där han föreslår, att mossmarken vid ån söder om samhället förvandlas till en fågelsjö med planteringar på stränderna runt om – det var området ungefär mellan nuvarande Kulturhuset och Sanatorieskogen, som avsågs. Jo då, förslaget togs väl upp och återkom i olika sammanhang.
Men ingenting hände. Inte förrän häromåret, då vår eminente stadsträdgårdsmästare Stefan Lagerqvist skapade Lagunen med tillhörande park. En förnämlig anläggning, som säkert skulle uppskattas av av gamle Ringius. Ringius skulle säkert också uppskattat ”Sävsjö trädgård” - han var mycket trädgårdsintresserad. Än kan man ana resterna av hans anläggningar vid ”Kräfthuset”, än finns väl de, som minns hans välskötta planteringar bakom ständigt nyklippta låga häckar utmed fastigheten vid Ö. Järnvägsgatan och hur han själv ofta pysslade där, på 30-talet gärna i sällskap med den stora svarta, mycket kloka pudeln Trollet.
John Ringius hann med mycket mera än affärer och kommunalpolitik. Han var friluftsmänniska, jägare, fiskare, engagerad i idrottsföreningar och skytteförening. Spänsten fick han behålla långt upp i åren – ännu minns väl en och annan, hur han kom marscherande med bestämda steg eller farande på cykel eller spark. Sålunda berättas, att Ringius några dagar före sin 90-årsdag deltog i det riksomfattande Sport 60 och alltså gick en halv mil, Inte dåligt!
Och Alrik Svensson, bördig från Bringetofta, präst och lokalhistoriker, berättar följande: ”Den 95-årige Ringius omtalade för sina döttrar, att hans affärsvän i Vrigstad skulle fylla åttio år och han var inbjuden och skulle fara dit. Döttrarna greps av onda aningar och frågade unisont: Men pappa cyklar väl inte dit utan åker bil? - Visst cyklar jag, hur skulle jag annars komma dit? - Men om pappa ej vill åka bil så kan ju pappa ta bussen från torget och åka till närmaste hållplats i Vrigstad? - Nej! ´ Efter mycken övertalning lovade han dock att åka buss till och från vännens högtidsdag. Han höll också sitt löfte. Men dagen före bemärkelsedagen hade han cyklat till Vrigstad, kontrollerat vilken busshållplats som passade samt sedan cyklat hem till Sävsjö igen!”
Vital in i det sista avled John Ringius på sin 103-årsdag 21 februari 1973.
BRITTA HOLMSTRÖM
Två döttrar fick Alma och John Ringius, nämnligen Britta 1911 och Inga 1913. De växte upp i det stora huset vid Ö. Järnvägsgatan, gick i folkskolan strax intill och sedan flickskola i Jönköping. Inga blev så småningom sjuksköterska.
Britta ville tidigt bli diakonissa – hon hade redan under konfirmationstiden känt av kallelse till detta, Men pappa Ringius övertalade henne att fortsätta studera och så blev det studentexamen i Lund och därefter en fil.kand. Med ämnena nationalekonomi, filosofi och religionshistoria. Allt valt med tanke på framtida socialt arbete. Lite i den vägen blev det också, då hon en tid tjänstgjorde på Diakonissanstaltens epilektikerhem i Nacka.
Snart återvände dock Britta Ringius till Lund. År 1936 gifte hon sig med dåvarande teologidocenten vid universitetet, Folke Holmström. Fem barn föddes sedan i rask följd. Men den växande familjen hindrad inte den unga docentfruns engagemang för olyckliga och behövande människor. Så kom den morgon i september 1938, då radionyheterna meddelade, att Hitler annekterat Sudetområdet i Tjeckoslovakien. Det hade varit oroligt länge och kris med risk för krig. Nu hade stormakterna givit efter för Hitlers krav och så, som den brittiske premiärministern Chamberlain uttryckte det, skapat ”fred i vår tid”.
Freden var räddad och alla var nöjda, förkunnades vitt och brett. Men för Britta Holmström och många med henne lät detta som ett grymt hån. De visste, att 10000-tals människor den morgonen flydde för sitt liv från sina hem. Och de kände, att som kristna kunde de inte bara sitta stilla med armarna i kors och låta saken ha sin gång. Den dagen föddes tanken på IM, d v s Inomeuropeisk Mission.
De, som kallade sig kristna, måste själva i handling visa sitt sinnelag, sin medkänsla och solidaritet med de drabbade. De skulle börja en ny sorts mission. Inte i fjärran länder utan i Europa. I januari 1939 reste så paret Holmström, till Prag, såg eländet där och startade Praghjälpen för flyktingarna. Snart följde räddningsarbete bland förföljda judar i Wien och hjälp år flyktingar i Sverige.
Arbetsuppgifterna blev allt flera i krigets Europa och en fastare organisation av verksamheten behövdes. Nog frågar man sig, hur Britta Holmström, som var den drivande, orkade och hann med allt detta – barnen var ju små. Men hon kämpade på, givetvis med stöd av maken. Och av sin övertygelse. Ibland, sägs det, fick det för tillfället yngsta barnet, som ännu inte kunde lämna sin mor, följa med hängande i en bärsele på hennes rygg.
I maj 1944 utsågs IM:s första styrelse med biskop Torsten Ysander som ordförande. Senare övertog Britta Holmström själv den posten. Efter krigsslutet 1945 blev det en intensiv verksamhet i fr.a. Polen och Tyskland, där hjälpcentraler och s.k. Schwedenheim organiserades – behoven var oerhörda.
Nu visade sig tydligt det för IM karaktäristiska – varje enskild människa fick inte bara materiell utan också andlig genom att man i samtal öga mot öga lyssnade på var och en och så sökte ge styrka och identitet. Nu kom också Vrigstadhemmet till – i den prästgård, där paret Holmström intog sin bröllopsmiddag efter vigseln i Vrigstad kyrka 1936. Vrigstadhemmet eller IM-hemmet, som man också säger, blev en fristad för hundratals f.d. koncentrationslägerfångar – några kom att stanna kvar hela livet ut. Genom sitt sätt att arbeta kom IM att stå för Individuell Människohjälp, som det också gör sedan 20-25 år tillbaka.
Hela tiden har verksamheten ökat, så att ett omfattande hjälparbete numera bedrivs inte bara i Europa utan också i Asien, Afrika och Latinamerika. Mycket går ut på hjälp till självhjälp, på att stärka självkänslan, särskilt hos kvinnor. En symaskin, en vävstol, hjälp med försäljning av de förfärdigande alstren, o s v. Mycket mera skulle kunna nämnas, t.ex. bidrag till skolor i Tibet och Indien, hem för utvecklingsstörda i Jerusalem, för att bara ta något. Verksamheten är fortfarande omfattande – IM är en världsorganisation, som ännu i högsta grad lever upp till namnet Individuell Människohjälp.
Britta Holmströms gärning uppmärksammades tidigt. Redan 1950 fick hon Svenska Damtidnings akademis pris på 1000 kronor ”för storsinnat initiativ och inspirerande gärning i humanitetens tjänst”. År 1961 utnämndes hon till medicine hederdoktor i Lund, 1973 fick hon Serafimerorden, 1977 överlämnade påven personligen Benemerentimedaljen.
Två gånger lär Britta Holmström har varit föreslagen som kandidat till Nobels fredspris. Nog hade hon varit väl så förtjänt av det som många av dem, som fått det, flickan från Sävsjö. Man kan undra, hur många som räddats till livet, som fått ett bättre och värdigt liv genom henne och IM. Tiotusentals! Nog kan vi Sävsjöbor känna lite lokalpatriotisk stolthet över att Britta Holmström vuxit upp just här. Britta Holmström avled hösten 1992. Hennes verk lever vidare!
Elna Nilsson