SOM I SÄVSJÖ, SÅ OCK I NORDEN
"Vad heter Sävsjös borgmästare?" frågade han. "I Sverige finns inga borgmästare längre, men de har funnits", svarade jag och tänkte på Borgmästar Munte som red på sin Brunte. Samtidigt började jag fundera på vem som kunde tänkas vara Sävsjös motsvarighet till forna tiders borgmästare. Kommunstyrelsens ordförande kanske? Eller någon annan av de högre tjänstemän som i denna stund kunde tänkas rynka pannan inför något grannlaga beslut inne i den låga men gedigna bruna tegelstensbyggnad vi just passerade. SÄVSJÖ KOMMUN läste han på fasaden och sa sig förstå att detta var kommunens själva sinnebild, dess "ansikte utåt" som det så käckt brukar heta. Tingshuset fanns här förr — jag har en vän som bor på Tingsgatan — och jag minns berättelserna om min mormors far som reste in till Sävsjö från Hultsjö för att vara nämndeman vid tinget. Nästan ofattbart att det kunde hända i Sävsjö!
Jag tänker på detta då jag betraktar ordet MAIRIE mittöver ingången till den rappade gråblå byggnaden framför mig. Att ett sådant "mairie" hyser en "maire" inom sina murar, det faller av sig självt. Med andra ord: vad vore rådhuset utan sin borgmästare? Flaggorna vajar smattrande f"argglatt i vårvintervinden och ger ett omisskännligt internationellt intryck. Alla EU:s medlemsländer finns representerade med varsin flagga. Något för Sävsjö att ta efter kanske. Vattnet porlar livsbejakande nedför pelaren på monumentet med de tre unga kvinnorna som från början var hedniska älvor, men sedan upphöjdes till rangen av katolska jungfrur, symboliserande den heliga kärleken, den heliga tron och det heliga hoppat: Sancta Caritas, Sancta Spes, Sancta Fides. Dessa jungfiur figurerar också i stadsvapnet och de har gett namn åt platsen som på luxemburgska heter Elwen, på tyska Ulflingen och på franska Troisvierges. Om luxemburgskan och tyskan således fokuserar på älvorna så är det de tre jungfrurna som lyfts fram i den franska språkdräkten. Den lille Sävsjöpojken på torget har väl inte samma rang och värdighet, men är inte desto mindre ett trevligt inslag i stadsbilden. Troisvierges rådhus må vara vackert, men det kan dock inte stoltsera med något gediget järnstaket likt det som inramar Sävsjös Kommunhus. Det var på dessa nedhängande järnkedjor som min mor brukade sitta med sina skolkamrater då det var rast i Realskolan som låg rätt över gatan. Men se det var inte populärt. Ordningsmakten grep in och förklarade att staketet inte var avsett att sittas på. Denna åthutning gjorde ett sådant intryck på min mor att hon minns den ännu och jag fick höra om den redan då jag var ett litet barn. Det var en annan tid.
Idag lägger nog ingen ung människa på minnet när läraren eller vem det nu vara månde ger en tillrättavisning. Själv glömmer jag dock aldrig då Monica och jag nyfiket bläddrade i en tidning på Domus och ett biträde ilsket snäste att det minsann inte var tillåtet att läsa i tidningar som man inte tänkte köpa. Det var en minnesbeta!
Men som sagt: något järnstaket finns inte framför rådhuset i Troisvierges. Däremot finns något annat som verkar vara av järn. "Vad är det där för en blåfärgad älg", frågar jag, "eller är det en ren?" "Det är en hjort, min skatt", svarar han, som den väluppfostrade fransman han är, utan att med en min röja det bara alltför uppenbara faktum att jag än en gång ådagalagt mina sviktande kunskaper i biologi. Att skylla på konstnärens bristande förmåga är ogörligt. "Och vad syrnboliserar den?" frågar jag i stället, för att avleda uppmärksamheten från min fadäs. "Det är en logo som kulturministeriet valt", blir svaret. På stadsbiblioteket i Eksjö har jag sett en f'ärggrann ko som enligt vad jag uppfattade fungerade som konstverk och klädhängarelhatthållare i kombination.
Igenkännandets glädje var stor då jag upptäckte en snarlik ko mitt på den luxemburgska landsbygden eller var det möjligen den belgiska, lilleputtlandets gränser är trånga, innan man vet ordet av har man passerat den belgiska gränsen. Kanske har dessa fargsprakande kor spritt sig till samtliga EU–länder vid det här laget. Hur skulle det förresten vara med en rödlysande älg framför Sävsjö kommunhus? Kulturnämnden får ta ställning till detta!
Sävsjös Storgata är inte riktigt så stor som namnet antyder, men det är å andra sidan inte heller Troisvierges' motsvarighet Grand Rue. Flera gånger har vi nu kört förbi affären med den iögonenfallande skylten "Schiesser" och jag har äntligen bestämt mig för att gå dit och se på deras utbud av högkvalitativa underkläder. Snabbt inser jag till min besvikelse att detta är ett renoveringsobjekt och alls ingen affär längre. Skylten är det enda som är intakt, resten är invärtes ruiner som väntar på hantverkarnas insatser (och dessa kan man få vänta länge på har jag lärt mig). Affärer läggs ner, lokalerna står tomma och så plötsligt en dag kommer nya förhoppningsfulla ägare och kommersen är åter igång. Det gäller bara att vänja sig vid att det som idag är en matvaruaffär i morgon kan ha omvandlats till en skönhetssalong. Även i Sävsjö står många affärslokaler tomma för att endera dagen återuppstå i ny gestalt. Mat och kläder behöver man här som där, och vem vill inte se om sin hud och sitt utseende då och då.
Det lilla konditoriet där vi åt glass i somras är verkligen mysigt. "Det är som på Melins", tänkte jag, fast det var inte riktigt sant. Melins är betydligt större med sina rejält tilltagna rum och sina bastanta möbler. Här satt vi inklämda på en minimal yta och det var rena turen att ingen annan kommit på tanken att inmundiga glass vid just denna tidpunkt. Från väggen blickade storhertigparet ner på oss. På Melins lyser kungafamiljen med sin frånvaro, men där finns å andra sidan Åke Edwardsons hörna och frågan är om inte namnet Åke Edwardson skulle kunna frambringa ett igenkännande leende på någons läppar här. I den allmänna kriminalromanhysterin har förstås även Sävsjös egen deckarförfattare fått sina böcker översatta till tyska och franska, om än inte luxemburgska kanske.
Pappershandeln har ett rikt utbud av varor och jag tänker med stort vemod på Parners bokhandel, salig i åminnelse. Jag minns när Eva Liliegren uppmanade mig att slå till och köpa de där åtta Hjalmar Bergman–romanerna när nu min mor var på det spendersamma humöret. De står fortfarande i min bokhylla, dessa vackra böcker. Så blev Parners Pyms och ägaren tog hem Porträtt av konstnären som valp åt mig och så kom den skönskrivande Ulla som skar till inbjudningskort på beställning. I Troisvierges pappershandel finns inga böcker och det är förstås trist, men här finns så mycket annat smått och gott. Om jag vore barn skulle jag älska denna affär med sina mjukisdjur och roliga pennor och väldoftande suddgummin och vackra kort och roliga prydnadssaker. Men inte finns här några barn i aff'aren. De har väl rest in till stormarknaden i Huldange förstås.
Banken är fräsch och ser tämligen nybyggd ut, den är inte på långt när lika stor som Swedbank i Sävsjö, mer i Handelsbankens storlek. Men kunderna blir snabbt betjänade och expediterna är vänliga och inte så stressade. Postkontoret påminner om Sävsjös i sin minimalism. Undrar om det en gång varit lika stort som det i Sävsjö var förr i tiden. Det är inte omöjligt. Att flanera Grand Rue upp och ner är en behaglig upplevelse och järnvägsstationen ligger inom bekvämt gångavstånd. Den ger ett modernt intryck och är i full verksamhet i motsats till Sävsjös konstaterar jag med en liten tagg i hjärtat. Och en biograf har man minsann också, men inget riktigt Kulturhus som i Sävsjö.
Allt är liksom hopträngt här. Kyrkan ligger mitt i byn och den är katolsk förstås. Ger ett mörkt och lite skrämmande intryck. Jag föredrar utan tvekan Vallsjös ljusa även om den gärna kunde ha varit mer centralt placerad. Och tänk en campingplats finns här också med simbassänger och idrottsplatser. Också detta mitt i byn i motsats till Sävsjös Familjebad och idrottsanläggningarna på Hägneområdet.
En kvarts promenadväg — och då kan man gå i sakta mak — från Grand Rue finns rena landsbygden och det tycker jag är härligt. Men jag saknar Eksjöhovgårdssjön att promenera runt. Sjöar finns men inte inom gångavstånd. Här leder en lantlig väg bort i ett okänt fjärran, så det är bara att gå så långt man orkar och ta med i beräkningen att man också ska ha krafter att gå lika lång väg tillbaka. Kyrkogården som jag passerar på vägen liknar inte Vallsjös, men här råder en stilla frid som lugnar sinnet och stämmer till eftertanke. Vem var dessa människor som levde här för länge sedan eller så sent som förra året?
Från den närbelägna skolan hörs rop och stim, precis som i Sävsjö. Man spelar fotboll och jag tänker att alla säkert inte är lika roade som de mest högljudda. Här våndas barn i Troisvierges som i Sävsjö. Det är alltid samma historia. Men så betagande vackert det är här på Ardennerhöjderna. "Lika tjusigt som i Alperna", sa en väninna och jag mindes en måndag i mitt liv. Det var 70–talets mitt, det var Vallsjöskolans skolgård och det var novemberhöst och tröstlöst strilande regn och grådis. Min känsla av att befinna mig på fel plats var akut. Kvällen förut hade jag varit på Röda Kvarn och sett filmen The Sound ofMusic. Och om jag inte förstått det förut så insåg jag nu med blixtlik klarhet att om man någonstans skulle framleva sitt liv med mening, stil och värdighet så var det i Alperna. Så vad gjorde jag på Vallsjöskolans skolgård denna dag mitt i 70–talet, mitt i Sävsjö, mitt i en ändlös tröstlös årstid. Fast detta var en tillfällig sinnesstämning. Oftast har jag instämt med Elna i hennes devis: "Sävsjö är bäst".
Nu är det vårvinter och jag är i Ardennerna som nästan är som Alperna (åtminstone om man får tro min väninna). Landskapet är verkligen mycket vackert och jag njuter av den vida utsikten från höjden. En kvinna promenerar förbi med en hund. Hon säger något som låter om "Mojen" och jag tänker att hon kanske menar "Morgen", vilket verkar lite malplacerat då eftermiddagssolen redan blickar snett från himlen. Jag mumlar något ohörbart till svar. Omsider ska jag lära mig att hon menade "hej". Och "hej" säger man i Sävsjö också när man möts.
"Jag är på inköp i Nordens största varuhus", skrev han i ett av de första sms:en. "Norden", tänkte jag. "Är han i Sverige?" Då visste jag ännu inte att norra delen av Luxemburg kallas Norden. Och detta alls inte utan skäl inser vi då vi jämför klimatet i Sävsjö och Troisvierges. Det är påfallande likt. Regn och rusk både här och där och snö som faller och faller och somrar som uteblir och regnar bort. Och ändå stämmer vi glatt i med: "Jag vill leva, jag vill dö i Norden!"
Inger Littberger