Artikel

EKONOMISKA OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN

av Åke Werdenfels

De obesuttnas villkor har delvis framskymtat redan i föregående avsnitt. Bilden kan emellertid väsentligen vidgas. såväl socialt som ekonomiskt. Då den näringsgeografiska situationen i hög grad kom att bestämma jordarbetarproletariatets framväxt, skall den yttre ramen kring denna här helt hastigt skisseras.
Vid 1800–talets början var Vallsjö som de flesta andra socknar i vårt land ett typiskt agrarsamhälle. Jordbruk och boskapsskötsel gav den huvudsakliga bärgningen medan handel och hantverk var av underordnad betydelse. Några manufakturer fanns inte i denna trakt sedan koppar hyttan vid Hägnen år 1810 lagts ned.

Befolkningsutvecklingen i Vallsjö socken 1750–1850. För tiden 1771–1804 saknas exakta uppgifter. Källor: Statistiska tabeller i Vadstena Landsarkiv.

Antalet födda respektive döda i Vallsjö socken 1750–1850. För tiden 1781—1801 saknas exakta uppgifter. Källor: Statistiska tabeller i Vadstena Landsarkiv.

Ännu 1860 var förhållandena enahanda. Det betyder emellertid inte att stagnation inträtt. Här som på andra håll innebar de sextio åren nyodling och befolkningstillväxt. 1)
Medan åkerarealen exempelvis 1805 var 224 tunnland, hade den 1820 ökat till 375. 1 själva verket fördubblades ytvidden i det närmaste under tiden 1800—1860.

Samtidigt skedde emellertid en våldsam befolkningsexplosion. Är 1750 hade socknen 334 invånare och ännu 1805 inte mer än 432. Därefter sker emellertid en markant ökning. 1825 var siffran 504 och år 1850 nådde man 667. De båda utvecklingslinjerna var resultatet av olika faktorer

. Befolkningstillväxten får här som annorstädes ses mot bakgrunden av en lång fredsperiod, men kanske främst mot minskad mortalitet samt tilltagande potatisodling. Medan födelsetalen under 1800–talets förra hälft proportionellt sett är oförändrade, sjönk dödstalen kraftigt. Orsaken är inte minst att söka i nya rön på läkekonstens område. Genom vaccineringen, som i Vallsjö socken blev vanlig från 1807, minskades således antalet offer för farsoter.

Potatisen spelade väl till en början inte så stor roll som födoämne. Men den ersatte vid brännvinsbränningen säden, vilken istället kunde användas som utsäde.
Under tjugofemårsperioden 1795—1820 tiodubblades odlingen av potatis i socknen. Att åkerarealen så väsentligt ökades, var delvis ett resultat av befolkningstillväxten. Torparna är nämligen i historien outplånligt förknippade med nyodlingen. 2)
Delvis var detta emellertid också en följd av genomförandet av laga skifte. Uppdelningen av allmänningarna betydde nämligen ofta att torp snabbt växte upp.

JORDARBETARPROLETARIATETS FRAMVÄXT

Det ovanstående har visat att medan å ena sidan befolkningen snabbt tillväxte, lades å den andra ny mark under plogen. Nyodlingen synes emellertid ha gått snabbare och rent teoretiskt borde konsumtionen alltså åtminstone ha blivit oförändrad.
Hur förhållandena i verkligheten gestaltade sig är svårt att utläsa. Oberoende av hur därmed förhöll sig, inträffade under 1800–talets förra hälft en våldsam social omflyttning. Bakgrunden är nu som förut de agrara näringarnas dominans.

Vid århundradets början var bönderna förhärskande medan torpare och bakstugusittare utgjorde en minoritet. Den inträffade folkökningen synes till en början ha uppsugits av den självägande odalklassen genom en delning av gårdarna. Medan antalet brukningsenheter år 1800 uppgick till 34. hade siffran således ökat till 53 år 1850. 3)

I tid och längd kunde emellertid inte problemet lösas på detta sätt. Många gårdar. framför allt i Sibbarp hade redan nått 1/8 mantal, den enhet under vilken ingen ytterligare delning tilläts. 4)

Befolkningstillväxten framtvingade mot denna bakgrund m. a. o. ett jordarbetarproletariat, hänvisat till att söka sin utkomst på torpen. De obesuttnas framväxt inrymmer i själva verket delvis förklaringen till deras sociala ställning. Att bondsönerna inte kunde fortsätta i fädernas ställe som självägande bönder utan tvingades ut som torpare innebar i den tidens samhälle ett steg nedåt på den sociala rangskalan.

EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN

Den grundläggande skillnaden mellan bönder och torpare var ytterst äganderätten till jorden. Brukningsenheternas storlek varierar starkt men sammanfaller ofta. Minst var de vanliga bondetorpen. vilka i regel omfattade fem tunnland åker och äng. Här kunde man föda ett par kor och en häst.

Någon gång, såsom i Jutabäcken och Nordanskog, hörde emellertid en nära nog fördubblad areal till torpet. Därmed uppgick besättningen till fem kor och häst. Väsentligt större var soldat– och grenadjärtorpen.
Även här växlade emellertid storleken. Medan Torsholm omfattade 13 tunnland hörde över 35 till Sibbarp. Ett genomsnitt ligger på 25 tunnland. 5)

Mot dessa siffror kan säteritorpens ställas. En skiftesakt från Eksjöhovgård år 1839 visar att exempelvis 175 tunnland låg under Bäckaskog, det största av dessa torp. 6)
Minst var Hägnen med något över 10. Genomsnittet låg här så högt som e:a 80 tunnland. Ytvidden varierade således högst väsentligt. De största torpen hade en areal, som vida överträffade de mindre bondgårdarnas. Vid laga skifte år 1853 omfattade gårdarna i Sibbarp således genomsnittligt 47 tunnland. 7)
För Burseryd var motsvarande siffra samma år 41 tunnland. 8)

Då bönder såväl som torpare i hög grad var beroende av jordbruket för sin utkomst, blev ytvidden i viss mån normgivande för den ekonomiska ställningen. Om detta ger bouppteckningsmaterialet åtskilliga vittnesbörd. Som jämförelse återges här nedan behållningen i några bouppteckningar från Vallsjö socken år 1815: 9)

Datum	Namn	Bostad	Behållning
			Rd Skilling Runstycken
1815 8/2	Undant.m. Anders Johansson	Hillarp	75: 29:-
1815 27/2	Bonden Olof Svensson	Målen	314: 2:10
1815 8/5	Bondsonen Jonas Larsson	Sikanäs	798: 2:-
1815 5/6	Torparen Petter Pehrsson	Bäckaskog	179: 4:-
1815 14/8	Bonden Jöran Svensson	N. Hulta	286: 14:1

Kvarlåtenskapen efter torparen i Bäckaskog uppvisar, som framgår av uppställningen, en ganska stor summa i jämförelse med de andra. För bondetorparna var behållningen avsevärt lägre.
Johannes Torman i Jutabäcken redovisar således 1810 tillgångar om 51: 18: 8 medan soldaten Johan Åcker i Brånahemmet samma år efterlämnade 77: 22: 1 ½. 10)

De ovan lämnade uppgifterna ger en viss ekonomisk fördelning. Bäst ställt hade säteritorparna det. Därefter kom soldater och grenadjärer. Men dessa uppnådde inte sin position före bondetorparna enbart genom ordinnehavet. I en tid när byn och socknen ofta var en isolerad enhet i den svenska rikskroppen, blev krigsfolket de naturliga nyhetsförmedlarna.
I jämförelse med övriga torpare åtnjöt de också ett större rättsskydd genom de från statens sida övervakade kontrakten. Efter avskedet öppnade sig visserligen i regel backstugans dörr också för dessa människor, men förhållandena var här något annorlunda.
Det synes sålunda ha varit något av kutym att åldrade soldater och grenadjärer bodde kvar i en liten stuga vid torpet samtidigt som de fick viss vård av roten. Genom Vadstena krigsmanshusfond erhöll de dessutom en mindre pension.

Det dåtida samhället hade emellertid ytterligare en klass av obesuttna. Det var backstugusittarna, vilka endast i undantagsfall hade någon mindre jordbit. Så omfattade Nyholm på 1880–talet endast ½ tunnland. Lika stor areal hörde till Björkholmen. Uppgifterna torde vara representativa för de flesta backstugor under 1800–talets andra hälft.

Backstugorna blev i hög grad en reträttplats på ålderdomen. De självägande bönderna löste sin försörjning de sista åren genom att skaffa sig undantag. 1 en mindre stuga på gårdsplanen framlevde de sina sista år. En ko och gris samt en liten täppa, som gav den nödvändiga potatisen, sörjde tillsammans med de sparade slantarna för en något så när tryggad ålderdom. Helt annorlunda gestaltade sig förhållandena för dagsverkestorpare samt soldater och grenadjärer. Även om en viss undantagsinstitution förefaller ha funnits även här, innebar ålderdomen i de flesta fall avflyttning. 11)

Som barnen ofta själva tillhörde de obesuttna och inte kunde hysa sina föräldrar, blev backstugan den sista bostaden. Det är således främst äldre människor som påträffas här, men även ofärdiga som halta och blinda. Med undantag av sockenhantverkarna, vilka i regel också var backstugusittare, tillhörde denna klass samhällets sämst lottade. De fattigunderstöd, som beviljades av sockenstämman, gick så gott som uteslutande till detta socialskikt.

PRESTATIONER

Som ersättning för torpet hade brukaren vissa prestationer att fullgöra till markägaren. Ojämförligt viktigast av dessa var dagsverkena. Antalet varierade efter torpets storlek och uppgick i regel till två eller tre för bondetorparen.

Enheterna under Eksjöhovgård var emellertid p. g. a. sin storlek vida tyngre belastade. Här var fem dagsverken det vanliga under 1800–talets senare hälft. Systemet, som såväl under 1700– som 1800–talet utsattes för häftig kritik, innebar en tung pålaga för torparen.
Oberoende av väder och vind tvingades denne ge sig iväg till huvudgården. Sin egen jord kunde han sköta först framåt kvällen, ty dagsverkena bestämdes ofta av solens upp– och nedgång.
För säteritorpen kunde svårigheterna någorlunda lösas först sedan man anställt drängar. Detta var här vanligt åtminstone under hela 1800–talet. Till de ordinarie dagsverkena kom emellertid också i regel ett tjugotal, som skulle fullgöras när markägaren så påfordrade.

I skördetiden fick också torparhustrun hjälpa till, vare sig det nu gällde att meja eller plocka potatis. Antalet dagsverken uppgick i regel till ett tiotal per år (Skrapstad) men omfattade för Eksjöhovgårdstorpen oftast över 30.

Vid sidan av dessa prestationer krävdes merendels också vissa naturapersedlar. Bär av olika slag skulle således lämnas på höstkanten, lin skulle spinnas och aska levereras till byken.
Ett kontrakt från Kyrkotorp, avfattat 1878, får belysa det sagda:

Arrende Kontrakt

Härmed antager jag Petter Carl Johansson i Kyrkotorp till torpare på samma torp under Eksjöhofgård från den 14 Mars 1878 under följande villkor och bestämmelser.

1:0 Torpet tillträddes den 14 Mars detta år och ansågs vara i laga skick och skall torparen vid afflyttningen i laga syn och skick det afträda, och skall torparen under brukningstiden, i allo till hus och stängsel och jord, väl underhålla och vårda.

2:o Torparen skall årligen på egen kost och med egna verktyg som skatt för torpet utgöra 260 styck fullgoda mansdagsverken och 32 styck qvinsdagsverken per år, samt vid tillsägelse leverera 4 kannor lingon, 8 kannor enhär och 3 kubikfot aska, allt väl rengjordt, samt väl spinna 5 tågor eller dubbelt blånor.

3:o Torparen skall mot Herrgården och grannarna hålla all gärdesgård, med gap och grindar, biträda vid allmänna vägens underhåll, tillse att ingen skogsafverkning sker, samt förbjudes att utan mitt medgifvande vid torpet företaga nyodling, torf– eller jordbränning, eller att från torpet bortföra foder, såsom hö, halm eller löf, ej heller intaga främmande kreatur på bete.

4:o Torparen skall vid afträdet lemna en tredjedel af åkerjorden i träda, med förutgående års gödselsamling för höstsåning af en blifvande efterträdare.

5:o Utsyning af erforderliga skogseffekter till underhåll af torpets byggnader och stengsel lemnas, och får till vedbrand ej annat tagas än torra vindfällen, stubbar, grenar och ris. Fällning af på rot stående trä förbjudes strängeligen utan mitt särskilda bifall dertill.

6:o Utan mitt tillstånd, får torparen icke hos sig hysa andra personer, än som höra till hans familj, eller äro välfrejdade och hos honom anställda i verklig tjenst.

7:o Torparen skall sjelf och med sitt husfolk föra ett tyst och oförargligt lefverne, samt på dagsverkena sig höfligt och ordentligt skicka. 1 motsatt fall och i bristande af uppfyllande af detta kontrakt i en eller flera punkter, eger husbonden att tillsäga torparen, att utan fardag genast afflytta och husrötebristen ersätta, hvarjemte han i öfrigt ansvarar efter lag.

Af detta kontrakt äro tvenne likalydande exemplar upprättade, hvaraf vi hvar sitt till oss tagit.

Eksjöhofgård den 14/3 1878

N. P. Larsson

J. Ahrneu

Med ofvanstående kontrakt förklarar jag mig nöjd, och förbinder mig till dess noggranna uppfyllande.

Petter Johannesson

På en gång närvarande vittnen

J. Ahrneu

J. Johans Son

Ännu vid seklets början var dagsverken och naturaprestationer en realitet i Vallsjö socken. Redan under 1900–talets båda första decennier inträdde emellertid en förändring.

Vid denna tid friköptes främst Hulta– och Eksjöhovgårdstorpen, delvis kvarstående och fria brukningsenheter än idag. De torp, som levde kvar efter denna tid, fick prestationerna utbytta mot ett årligt arrende. Även backstugorna friköptes vid sekelskiftet.

Där markägaren ställde sig avvisande, kunde köpen dock först realiseras sedan den s. k. Ensittarlagen år 1925 kommit till. Det gäller exempelvis Sjövik under Skrapstad.

SOCIALA FÖRHÅLLANDEN

I ett agrarsamhälle, där naturahushållningen var förhärskande, blev jorden en naturlig värdemätare. Storleken av jordinnehavet angav ofta inte bara en persons ekonomiska utan också sociala ställning. Efter gårdens storlek beräknades också skatterna.

De obesuttna, som inte själva var jordägare, blev enligt detta synesätt det lägsta socialskiktet. Frånvaron av jordinnehav medförde emellertid också att de i princip utestängdes från den kommunala självstyrelsen.

Intill 1862 var sockenstämman det forum på landsbygden där de kommunala angelägenheterna dryftades. Stämman, vars förhandlingar leddes av prästen, sammanträdde efter gudstjänstens slut i kyrkan eller sockenstugan. Såväl i Vallsjö som andra småländska socknar var den s. k. valborgsmässostämman årligen återkommande.
I regel hölls emellertid också någon förhandling på höstkanten. Under trycket av den mängd ärenden, som under 1800–talet lastades på sockenstämman, tenderade emellertid sammankomsterna att ökas i antal.
Är 1842 hölls således förhandlingar i Vallsjö socken den 9 april, 20 juni, 18 juli, 1 augusti och 5 december.
Till de ämnen, som årligen återkom på stämman, var val av kyrkovärdar och sexmän. De förra hade hand om förvaltningen av kyrkans medel, medan de senare huvudsakligen svarade för ordningen i socknen.
Uppbörd, som beslutats av församlingen, hörde också till sexmännens uppgifter.

En annan sak, som alltid drogs upp på vårstämman,var revideringen av kyrkans räkenskaper, likaså av fattigkassans. De ämnen, som dessutom behandlades, var otaliga.
Här anställde man exempelvis kyrkväktare, skollärare och sockenhantverkare. Stämman beslutade också om utdelning av fattigmedel liksom om reparation av kyrkan. 12)

I äldre tid synes samtliga i socknen boende manliga invånare ha haft tillträde och beslutanderätt vid stämmans förhandlingar. Förordningar av olika slag kom emellertid så småningom att automatiskt utestänga de obesuttna. 1739 lades således hemmanstalet till grund för rätten till prästval och 1817 års förordning angav samma beräkningsgrund för rösträtten vid sockenstämmor.

K. H. Johansson, som undersökt den svenska sockensjälvstyrelsen med särskild hänsyn till Linköpings stift, skriver om detta: “Soldater, torpare, hantverkare kunde ej heller få deltaga, ej heller sådana som arrenderade enskild jord...
Det måste anses som ett egendomligt sammanträffade att sedan det fria statsskickets tid inträtt genom 1809 års grundlagar, och det svenska folket därigenom fått mer inflytande på rikets styrelse genom riksdagens utökade makt, minskades genom en Kungl. förordning de breda lagrens möjligheter att deltaga i de sammankomster, där man sedan århundraden tillbaka brukat träda samman för ordnande av sockenangelägenheterna.” 13)

Att nu veta hur många som deltog eller hade rösträtt i sockenstämmans förhandlingar, är omöjligt. Ingressen till protokollen, vilken annars stundom meddelar såväl tid som plats och deltagare, ger för Vallsjö sockens vidkommande inga som helst upplysningar. Johansson synes mig dock ha svartmålat situationen något. Således finns det flera exempel på att torparna under Eksjöhovgård valdes till sexmän för denna rote. 14)

Något sådant skulle knappast ha skett om inte vederbörande hade säte och stämma i församlingen. Vid sidan av kyrkovärdarna var sexmännen nämligen socknens förtroendemän. Likaledes finns det åtskilliga belägg för att torparna ekonomiskt stödde åtskilliga projekt. 15)

Inte heller detta hade varit möjligt om dc inte hade rätt att delta i förhandlingarna. Emellertid bör det påpekas, att sexmannainstitutionen inom jordarbetarproletariatet är klart begränsad till Eksjöhovgård.
Som tidigare nämnts, torde dessa såväl socialt som ekonomiskt avsevärt ha höjt sig över socknens övriga obesuttna. Likaledes måste framhållas, att torparna enligt sockenstämmoprotokollen inte alltid deltog i förhandlingarna 16)

Även om bilden av jordarbetarproletariatets kommunala ställning således kan friseras något, kvarstår emellertid faktum: Först 1918 i och med den 40–gradiga skalans avskaffande, blev rösträtten allmän.

FATTIG VÅRD

För den åldrige torparen, änkan eller krymplingen blev backstugan en vanlig bostad. Hur dessa människor kunde upprätthålla livhanken är ofta en gåta. Till stor del tycks det ha gått först sedan fattigvården trätt emellan. Någon fattigstuga fanns inte i Vallsjö socken förrän 1854. 17)
Detta år upplät prosten Chrysander mark på stomhemmanet och en stuga uppfördes samma år. Dessförinnan tvingades man vårda de orkeslösa fattiga i hemmen. Så skedde exempelvis med änkan Catharina i Uppåkra, vilken kringfördes i socknen och bodde två dygn på varje fjärdedels hemman. Systemet måste ha inneburit åtskilliga olägenheter och synes redan i början av 1800–talet ha varit statt på avskrivning. 18)

Istället sökte man i görligaste mån inackordera de, som var ur stånd att reda sig själva hos andra obesuttna.
1819 var den ovan omtalade Catharina åter till behandling på sockenstämman: “Rörande Sochne Gumman, beslutade församlingen at hon genom Auction skulle inhysas hos den minstbjudande, och betalningen tages ur fattigcassan, hvarom kyrkverdarne draga" 19)

Det stora flertalet av de fattiga bodde emellertid kvar i sina stugor och erhöll ett visst understöd av församlingen. Detta tillsköts av socknens bönder i proportion till hemmanets storlek.

Vid en stämma 1817 lovade församlingen “at fortfara med den årliga afgiften till de fattige 8 kappar korn af helgården, hvilcken säd, strid och ren inlämnas 2:dre Söndagen i Advent.” 20)

Då de fattigas antal under 1800–talet starkt ökades, höjdes också kraven på böndernas bidrag. 1827 måste de lämna 9 kappar, 1839 12. 21) År 1844 måste man tillgripa en fördubbling, varigenom varje oförmedlat hemman tvingades erlägga ½ tunna råg och ½ tunna korn. 22)

1850, när siffran nått till 1 ½ tunna, beslöt man be torparna om hjälp. 23)

Fattigvården måste vid århundradets mitt ha varit tämligen betungande. 1844 belöpte sig kostnaderna för ett helt hemman till 48 riksdaler enligt gällande markegångstaxa, lika mycket som 1½ oxe gick till. 24)

På olika sätt sökte församlingen skydda sig mot alltför stora fattigvårdsutgifter. Indirekt skedde detta bl. a. genom att man inte tillät vem som helst att flytta in i socknen. Som krav ställdes att vederbörande skulle vara i arbetsför ålder.

Äldre personer fick tillträde först sedan någon anhörig lovat ta ansvaret. Direkt skaffade sig kassan inkomster bl. a. genom utlåning av fattigsäden mot skälig ränta. Vidare gav man inga understöd till obesuttna om inte vederbörandes egendom efter dödstillfället skulle tillfalla socknen. 25)

1838 fann sig stämman föranlåten “att böra erhindra om församlingens förut fattade beslut, att ingen må hädanefter komma på ordinarie stat i åtnjutande af fattigunderstöd, med mindre Han sin egendom till Fattig Cassan uppgifvit och anteckna låtit, och hvilken egendom icke får af något fattighjon föryttras.”

Fattigvården var i Vallsjö socken således under 1800–talets förra hälft huvudsakligen baserad på naturapersedlar. Säden, som bönderna lämnat, förvarades i Stommen då församlingen saknade fattigmagasin. 26)

Utdelningen skedde etappvis under året och storleken var beroende på vederbörandes omständigheter. När så ansågs påkallat satte församlingen upp en förteckning över de fattiga, vilka indelades i klasser, allt efter behov. Utöver dessa ordinarie bidrag, som utgick först sedan understödstagaren lovat lämna sin kvarlåtenskap till socknen, gavs emellertid också hjälp av mer temporär art. 27)

Det kunde vara fråga om en mindre penningsumma till någon torparfamilj där husfadern var sjuk. Andra gånger gällde det bidrag, för att sätta vederbörande istånd att besöka sjukhuset i Jönköping eller att dricka brunn i Lannaskede. När skolväsendet organiserades i församlingen, brukade stämman genom mindre anslag sörja för att de sämst bemedlades barn fick uppehälle under den tid skolan pågick.

Under 1800–talet ökade det antal ärenden, som skulle behandlas av sockenstämman kraftigt. För att avlasta detta, socknens dittills enda kommunala organ, skapades år 1817 kyrkoråden, vilka huvudsakligen fick hand om disciplinära frågor.

Folkskolans införande medförde 1842 att skolstyrelser påbjöds. 1847, slutligen, tillsattes en särskild fattigvårds styrelse. För Vallsjö sockens vidkommande innebar detta emellertid inga större förändringar.

KÄLLHÄNVISNINGAR

1) Skildringen av befolkningstillväxten och den näringsgeografiska situationen bygger på Statistiska tabeller för Vallsjö socken (G: 1—3) i Vadstena Lands– arkiv.

2) Se exempelvis Kl: 2 (Sockenstämmoprotokoll) i Vadstena Landsarkiv (VLA) den 7/7 1846 och 16/10 1859.

3) VLA, Al: 4 och Al: 8 (husförhörslängder).

4) Se ex. Al: 8 (1841—SS).

5) Jönköpings läns Lantmäterikontor (JLK), Skiftesakter för Vallsjö socken: Hulta (1800), Sibbarp (1853), Skrapstad (1839), Torset (1858), Uppåkra (1854) och Vallsjö (1855).

6) JLK, Eksjöhovgård. Laga skiftesakten.

7) Se ovan not 5.

8) JLK, Burseryd. Laga skiftesakten.

9) VLA, Bouppteckningar för Västra härad 1815.

10) VLA, Bouppteckningar för Västra härad 1810.

11) Att någon slags undantagsinstitution existerat hos torpare och backstugusittare kan inte verifieras genom några kontrakt. När vissa personer bodde kvar år efter år på torpet eller backstugan, trots att detta brukades resp. beboddes av andra, måste detta emellertid tydas som att någon slags överenskommelse funnits. Jfr den topografiska översikten.

12) Skildringen bygger på en genomgång av sockenstämmoprotokollen för Vall– sjö socken åren 1802—SS.

13) Johansson, K. H., Svensk Sockensjälvstyrelse 1686—1862. Lund 1937. 5. 194 f.

14) Se ex. YLA, Kl: 2 den 22/5 1808, 14/6 1812, 8/10 1826, 24/6 1838 och 4/6 1860.

15) VLA, Kl: 2 den 10/11 och 1/12 185Q, 14/3 1852, 16/6 1854 och 27/11 1856.

16) Så måste ett protokoll den 10/11 1850 tolkas. Här beslöt man tillfråga om torparna ej ville bidra med säd till fattigkassan. Likaså den 23/4 1855 där torparna “troddes bidra efter förmåga”.

17) VLA, Kl: 2 den 28/5 1854.

18) VLA, Kl: 2 den 6/1 1818. Exemplet är det enda under hela 1800–talet i Vallsjö sn.

19) VLA, Kl: 2 den 24/10 1819.

20) VLA, Kl: 2 den 22/6 1817.

21) VLA, Kl: 2 den 11/11 1827 och 1/11 1839.

22) VLA, Kl: 2 den 27/10 1844.

23) VLA, Kl: 2 den 10/11 och 15/12 1850.

24) VLA, Västra härads Kronofogdearkiv. Koncept till femårsberättelser. Markegångstaxor 1817—72.

25) Detta stadgades i en Kungl. förordning 1853 men ägde tillämpning i Vallsjö socken åtminstone 1815 (Se Kl: 2 1/10 s. å.).

26) Fattigsäden förvarades åtminstone 1818 i kyrkan med omhänderhades sedan av stomhemmanets brukare mot en mindre avgift. 1850 beslöt församlingen att bygga ett magasin men planerna förefaller ha runnit ut i sanden.

27) Dylik hjälp i en eller annan form var under 1800–talets förra hälft så vanlig att någon källhänvisning inte kan anses nödvändig.