SÄVSJÖ MED OMNEJD 1930–40 TALET
Sävsjö var "samhället" för oss som bodde på landsbygden runt omkring. Det var inte bara ett talesätt utan också en administrativ realitet. Sävsjö var ett municipalsamhälle, en politisk hybrid ovanför socknarna men nedanför köpingar och städer.
Men då som nu var banden mellan omland och tätort starka, byggda på ett ömsesidigt beroende. Vi, bönder/småbrukare, levererade vad vi hade att sälja till samhället och köpte det vi behövde därifrån. Detta var före bondekooperationens genombrott så det var mycket byggt på privata affärer. Vår familj sålde t.ex. Slaktdjur, grisar, kalvar, någon ko ibland, till Georg Andersson, som hade charkuteriaffär vid Storgatan (huset finns kvar, lokal för Brandts interiör). Vi levererade själva in slaktdjuren med häst och vagn, grisar direkt bakom butiken, kalvar och kor till någon gård uppe vid Hägnen, där han hade slakteri. Om det var fråga om en ko gick vi dit med den och sen hem till fots, en nätt promenad på ett par mil.
Mejeri fanns ju också men vi och många andra separerade själva mjölken hemma och kärnade smör som såldes nere I samhället. Vi levererade till Konsum, en stor röd byggnad nere vid järnvägsövergången, senare högre upp på Storgatan, det som nu är bibliotek. Det var en smart affärside av Kooperativa, de köpte vårt smör, en rejäl "drittel" en gång i veckan och vi fick köpa varor i stället, socker, makaroner och andra specerier. På köpet blev vi medlemmar och fick återbäring, kvitton som räknades ihop vid årsskiftet. Och så fick vi tidningen, Konsumentbladet, där man kunde läsa om kriget i Abessinien och Spanska inbördeskriget. Nu är det Vi–tidningen. Spannmålsprodukter, särskilt mjöl, köpte vi sällan. Vi lät mala vårt eget mjöl, vete och råg vid kvarnen i Komstad, havre till kli och kross för djurfoder samma sak. Det kunde vara så att man körde spannmål till kvarnen, lastade av och fortsatte till Sävsjö för affärer enligt ovan. Om mjölnaren, Lokrantz, hade tid kunde man få hämta på återvägen, annars återkomma senare. Man kunde binda hästen med vagn på baksidan av gamla Röda Kvarn, biografen, vid den höga murväggen där. Spannmål i övrigt, om det blev något överskott, köptes upp av en firma "Brunns". Av den köpte vi också kalksten, bränd, som man "släckte" med vatten och spred ut på åkern. Även konstgödsel och ibland nytt och förädlat utsäde köptes där. Allt det här, det kvarlevande gamla bondesamhället, förändrades och försvann så småningom under krigs– och efterkrigstiden. Vi insåg det inte då, som man sällan gör, men 1939 var en brytpunkt i historien, både för Sverige och världen.
För oss, i det lilla lokala samhället, innebar det direkt ändrade förhållanden. En enig regering tog ett fast grepp om folkförsörjningen, med leveranstvång, ransoneringar och organisering av hela samhället. Energifrågan blev akut. Oljeprodukter reserverades för försvaret och oundgängliga civila verksamheter. Skogen blev viktig. Varje skogsägare blev ålagd att leverera brännved i förhållande till areal. Här i Sävsjö, med de stora mossmarkerna runtomkring, blev bränntorvsindustrin snabbt en viktig näringsgren. Sågverksägaren Engdahl, öppnade torvtäkter i Ljunga och Bjännesby. Det gamla torvföretaget i Stockaryd satsade för fullt på torvbrytning mellan samhället och Örsby. Där är nu en sjö, en förlängning av Ivössjön.
Det blev jobb för oss som nyss slutat skolan. Först för att vända och kupa torven, senare vid maskinerna. Det senare dock enbart för oss ynglingar, här var det könsskillnader. På Ljungamosse var det liv och rörelse. Flera tiotals människor jobbade där under några hektiska sommarveckor. Män, kvinnor, ungdomar från Sävsjö, Vrigstad och byarna runtomkring träffades där.
Det var arbetsamt men roligt och vi tjänade pengar, ända uppemot hundra kronor i veckan. Det låter inte mycket idag och det ger anledning till att berätta mera om själva Sävsjö.
Det var ju dit vi for vid veckoslut och annars. Vi brukade parkera våra cyklar vid lilla röda huset vid infarten Odengatan. Det var då Sävsjö Skomanufaktur. Mittemot låg Blomströms smedja, och där kunde man se smeden själv, en välbyggd man arbeta på planen framför. Båda byggnaderna är nu "loppis". Om vi så ville ta en fika, eller kaffe med bröd, som det hette på den tiden, kunde vi gå på Grand Cafe på Storgatan eller Centralcafeet "Lindoffs" nere vid Östra Järnvägsgatan (Swedbank). Här är jämförelsen löner och priser viktig. Hos Lindoff och andra kostade kaffe med vetebröd och småkakor 1.50, kanna med påtår förstås.
Och så bion Röda Kvarn. Matine klockan 18.50 öre, kvällsföreställning 1.50. Andra priser liknade vid jämförelse.
Mycket mer kunde berättas om händelser, personer, byggnader och verksamheter men det tar aldrig slut. Så det får räcka med dessa sporadiska hågkomster.
Oswald Söderqvist, född i Örsby 1928. Lämnade Sävsjö hösten 1945
Ljunga kyrkskola våren 1940. Bakre raden: Rune Stork, Leon ??, Oswald Söderkvist, Per Crona Främre raden: Mildred Söderqvist, Greta Andersson, senare fru Brullert, Valborg Pettersson, Elsie Gunnarsson, Stina Hugosson, Marianne Storck, Ingegärd Gustafsson, Kerstin Svensson, Birgit Pettersson, Martin Briillert.
OBS; Kyrkan i bakgrunden med sin anskrämliga plåthuv (Esaias Tegners verk). Återrestaurerad på 1950–talet.